Månadens filmklipp

Om man sitter i kontorsmiljö och är trött på jobbet, blir den här filmen ett bra mantra. Se den med jämna mellanrum och andas ut... långsamt...


torsdag 15 maj 2008

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)



Handling: Filmen återspelar den sista tiden i Jesse James liv, kort innan han blir mördad av sin kumpan Robert Ford.

Brad Pitt spelar Jesse James i det här ödesmättade, kalla och tunga dramat om mordet på densamme. Vi får följa honom och hans sorgsna efterföljare under den sista tiden i hans liv, med en kort blick på den efterföljande misär som präglade Robert Fords liv efter det som skulle bli hans livsverk, alltså att skjuta och döda Jesse James.

Det här är inte en "western" i dess typiska bemärkelse, utan snarare ett drama i minsta beståndsdel, de fåtal skottdueller som förekommer är snabbt avklarade, inte helt olikt Clint Eastwoods De Skoningslösa. Det finns inga ädla skottdueller här, inga hinder för att bli skjuten, eller, själv skjuta, någon i ryggen. Man tänker också på Robert Altmans mästerverk McCabe & Mrs Miller, från 1971, där hjälten, spelad av Warren Beatty, är en fåordig, men också i sin träighet, eftertänksam man.

James själv spelas alltså av Brad Pitt, som vid detta laget har en historia av neurotiska mördarporträtt i sitt register, och hanterar rollen mycket vant och välspelat. Han kanske saknar det där riktigt gedigna i en karaktärsskådespelare som skulle kunna ge ytterligare djup åt den sorgsna och paranoida själ som Jesse James tydligen var i den senare delen av sitt våldsamma liv. Casey Affleck lyckas mer eller mindre ge just precis den där obehagliga tonen till rollporträttet av Robert Ford om en man som man inte riktigt, hur man än försöker, kan sätta fingrarna på, eller på något sätt komma inpå. Till synes visar han alltså någon form av talang som hans äldre bror Ben Affleck tycks vara helt befriad ifrån.

Ett kort påpekande om filmens ledtema, bland annat skriven och spelat av Nick Cave, som molande lyckas ta sin in i själen och hela tiden vara närvarande med sina ödesmättande strängar av fioler och pianon, och aldrig missar en chans att ange känslan och aldrig är i vägen. Jag påminns av musik i samma stil i bröderna Coens Fargo. Mycket välgjord och passande i sin minimalistiska stil.

En film klart sevärd av alla som föredrar mindre actionbetonade dramer utspelade under den hårda amerikanska perioden före 1900-talets början.

IMDB Länk.

Betyg: 7.5