Filmgalen

Unforeseen consequences

2009-03-09T22:49:00.003+01:00

Det är lite skumt, men varför känns det som om ryska maffian försöker tvätta pengar genom filmbranschen? Har sett ett par filmen på sistone där jag undrar varför de verkligen har gjort dem som de gjort dem? Ta Vin Diesel t ex, varför skulle han göra en film som Babylon A.D.? Annat än att han behövde pengar eller, stod i tacksamhetskuld till maffian? ;) Sen har vi Jason Statham, Transporter 3. Vad är nu det här? Jaja, det är uppföljaren till Transporter 1 och 2, men på något sätt känns den rysk. Den är sämre klippt, sämre spelad, sämre... allting? Och nej, det kännetecknar inte ryskt att allting är sämre, snarare tvärton, ta Michalkov, Tarkovskij, Eisenstein osv osv.

Att sen prånglare av olika typer av varumärken älskar sådana här filmer är ett faktum, ta Audi t ex...

Jag vet inte, det är en fundering, men jag ska försöka utveckla den framöver..

Mera film..

2008-10-16T20:05:00.001+02:00

Ja, man ska bara hinna se mera film för att skriva om mera film, fullt upp för närvarande. Det blir väl lätt så här med bloggar som egentligen ingen läser, eller skriver på. ;)

Life on Mars (2006)

2008-07-12T20:24:00.005+02:00

Handling: Sam Tyler är polis i nutidens England. Pga en bilolycka hamnar han i år 1973 som polis. Hans tillvaro går ut på att å ena sidan utföra sitt jobb, å andra sidan försöka ta reda på vad som hänt honom.

Det är riktigt skönt att se en sån här serie, som egentligen inte gör någonting nytt när det gäller handlingen, men som lägger på en liten spännande krydda i det hela. Det rör sig om en brittisk polis tv-serie och det är rena njutningen för alla som gillar lite "retro" - 70-tal och dessutom trivs med en välspelad och välskriven historia.

Sams (John Simm) tillvaro i en polisstation 30 år tidigare präglas av vilka enorma skillnader det är mellan dessa två världar, men samtidigt i modern tappning, där man får se vilka kval han också lider och vilka moraliska aspekter som påverkar honom. Det är mer typisk för en nutida serie att ta hänsyn till själsliga ting (se t ex Lost) än vad det var förr. Då och då stannar allting upp, och vi får följa Sams lidanden och krampaktiga trevanden att komma tillbaka "hem". Röster letar sig fram till honom från hans egen tid. Är han här, är han där...?

Under tiden löser Sam och hans kollegor brott i 70-talets England, med allt vad det innebär.

Betyg: 8 (välspelad och sevärd)

Imdb länk.

Hancock (2008)

2008-07-04T22:48:00.004+02:00

Handling: Hancock är en superhjälte med attitydproblem, hur han än gör blir det fel, och det blir inte bättre förrän han räddar livet på en PR-konsult, som beslutar sig för att hjälpa honom förbättra sin image.

Sommarens hit i USA, med populäre Will Smith i huvudrollen som Hancock. Charlize Theron som PR-konsultens fru i delad biroll.
Det som fungerar för en gångs skull är att filmen inte kräver någon större skådespelarprestation för att fungera, därmed är Will mer än väl klippt och skuren för rollen, till skillnad från den tyngde, stressade och ensamme forskaren i I Am Legend, där Will inte alls fungerade och förstörde hela filmen. Istället fungerar hans one-liners allt som oftast och filmens bärande historia, den om kärlek, fungerar också rimligtvis.

I vanlig ordning lämnar en superhjältefilm från Hollywood lite kvar att önska när det gäller specialeffekter, en ordentlig dos finns här, men på något fantastiskt vis lyckas det inte slå över. Det stannar helt klart inom det man härdar ut.

Storyn i övrigt är precis så tunn och genomskinlig, när det gäller förklaringar, som man kan vänta sig av en Hollywood-blockbusterfilm.

Betyg: 6 (sevärd Smith i den typ av film han fungerar i)

The Incredible Hulk (2008)

2008-06-26T23:01:00.004+02:00

Handling: Dr Banner (Ed Norton) är jagad av General Ross och måste ständigt vara på sin vakt, samtidigt som han strävar mot att finna ett botemedel mot det som förvandlar honom till Hulken!

Äntligen har saker och ting fallit lite mer på plats när det gäller Hulken filmer. Den förra filmen gränsade till ett drama, och all respekt för Ang Lee, men någon serietidningsregissör är han inte. Bättre att lämna över till lite nya förmågor istället, som Louis Leterrier, en regissör med ett fåtal filmer på sin meritlista, däribland actionfilmer som Transporter 2.

Hulken är fortfarande sitt lerfigursaktiga jag från den förra filmen, men det fungerar, däribland är Norton en betydligt bättre Banner, och Tim Roth som adrenalinsjuk skurk fungerar riktigt bra. William Hurt som General Ross och Liv (Aerosmiths dotter i Sagan om Ringen) Tyler som Elisabeth Ross, Banners gamla flamma, tja, hon gör det hon gjorde i Sagan om Ringen, ser ut som en alv och gråter en massa.

Filmen har taggat ner på dramaaspekten, "Jag är Hulken och har moraliska dilemman", till mer "HULKEN ÄR ARG", vilket det här ju egentligen handlar om. Dessutom klarar man ändå klämma dit lite hederligt storebrorhot och vapenindustri i det hela. Action, action och mer action, lagom mättat med lite Beauty & the Beast känsla och rimligt bra agerande från etablerade skådespelare. Extra poäng är slutet i relation till en annan serietidningsfilm ute just nu. Se filmen för att se vilken. ;)

Inte helt dumt!

IMDB länk.

Betyg: 7 (den håller, inget slår bossfighter i serier)

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

2008-05-15T23:59:00.008+02:00

Handling: Filmen återspelar den sista tiden i Jesse James liv, kort innan han blir mördad av sin kumpan Robert Ford.

Brad Pitt spelar Jesse James i det här ödesmättade, kalla och tunga dramat om mordet på densamme. Vi får följa honom och hans sorgsna efterföljare under den sista tiden i hans liv, med en kort blick på den efterföljande misär som präglade Robert Fords liv efter det som skulle bli hans livsverk, alltså att skjuta och döda Jesse James.

Det här är inte en "western" i dess typiska bemärkelse, utan snarare ett drama i minsta beståndsdel, de fåtal skottdueller som förekommer är snabbt avklarade, inte helt olikt Clint Eastwoods De Skoningslösa. Det finns inga ädla skottdueller här, inga hinder för att bli skjuten, eller, själv skjuta, någon i ryggen. Man tänker också på Robert Altmans mästerverk McCabe & Mrs Miller, från 1971, där hjälten, spelad av Warren Beatty, är en fåordig, men också i sin träighet, eftertänksam man.

James själv spelas alltså av Brad Pitt, som vid detta laget har en historia av neurotiska mördarporträtt i sitt register, och hanterar rollen mycket vant och välspelat. Han kanske saknar det där riktigt gedigna i en karaktärsskådespelare som skulle kunna ge ytterligare djup åt den sorgsna och paranoida själ som Jesse James tydligen var i den senare delen av sitt våldsamma liv. Casey Affleck lyckas mer eller mindre ge just precis den där obehagliga tonen till rollporträttet av Robert Ford om en man som man inte riktigt, hur man än försöker, kan sätta fingrarna på, eller på något sätt komma inpå. Till synes visar han alltså någon form av talang som hans äldre bror Ben Affleck tycks vara helt befriad ifrån.

Ett kort påpekande om filmens ledtema, bland annat skriven och spelat av Nick Cave, som molande lyckas ta sin in i själen och hela tiden vara närvarande med sina ödesmättande strängar av fioler och pianon, och aldrig missar en chans att ange känslan och aldrig är i vägen. Jag påminns av musik i samma stil i bröderna Coens Fargo. Mycket välgjord och passande i sin minimalistiska stil.

En film klart sevärd av alla som föredrar mindre actionbetonade dramer utspelade under den hårda amerikanska perioden före 1900-talets början.

IMDB Länk.

Betyg: 7.5

3:10 To Yuma (2007)

2008-04-29T22:35:00.006+02:00

Handling: En rånare (Russel Crowe) har blivit tillfångatagen och en grupp män, med en fattig ranchägare (Christian Bale) i spetsen ska försöka få honom på tåget till fängelset i Yuma. Rånarens gäng tar till alla medel för att stoppa dem.

Detta är alltså en nyfilmatisering av Delmer Daves film från 1957, med Glen Ford i Crowes roll, berättelsen av författaren Elmore Leonard. Detta är en typiskt shoot-them-up western thriller. Då och då funkar det och det mesta klaffar, Crowes lagom moraliskt perplexa och mystiska bad-guy och Bales lagom stolta och trogne good-guy. Men precis som i senare tids westernfilmer så har tack och lov allting "smutsats" till ordentligt. Det är ett blodig och skitigt väst som här visas upp, trots att man mest ser ökenlandskap och småstäder.

Mitt i allt detta finns alltså de två centrala huvudgestalterna, som på ett eller annat sätt båda tycks sammanflätade av ödet. Pluspoäng för skådespelare som Peter Fonda (pinkerton), Ben Foster (psykotisk andreman till Crowes gängledare) och Alan Tudyk (från den utmärkta Sci-Fi serien Firefly). Väl genomfört, välspelat, välskrivet. Klart sevärd western.

IMDB länk.

Betyg: 7

Rome (2005-2007)

2008-04-15T23:53:00.006+02:00

Handling: Vi följer det Romerska Imperiets utveckling, med Julius Caesar i spetsen.

Ända sedan jag såg Jag Claudius (och njöt av varenda minut), har jag saknat en liknande typ av serie, eller film. Där vi får följa både vardagslivets antika Rom, och också det adliga, politiska, religiösa och hedniska. Allting snärjs samman i en välgjort och välspelad historia, vi får följa den utveckling som Rom föll inför under den tid då det gick från republik till imperisk kejsardöme. Med Gauis Julius Caesar och Marcus Antonius i spetsen.

Men vi får också se Rom i sin underbara misär av smuts, mord, politiskt dubbelspel, vidskeplighet och erotiska eskapader. Jag lovar, så här har ni aldrig sett Rom förr. Om det finns minsta intresse för det antika och alla de spännande, vansinniga intriger som därav följer, missa då inte denna serie. HBO fortsätter sin seger med de mest välgjorda serier som sett dagens ljus i USA. Mycket sevärd.

IMDB länk.

Betyg: 8 (mycket välgjord serie som tyvärr aldrig lär bli mer än två säsonger lång)

Ocean's 13

2008-04-01T23:05:00.007+02:00

Handling: Ocean och hans vänner ska hämnas en oförrätt som gjorts mot deras beskyddare Ruben.

Precis som i den förra filmen har Steven Soderbergh samlat sina närmaste skådiskompisar och gjort en film. Till skillnad från den förra filmen, lade han till handling, charm, bra musik, skådespelarprestationer, osv, osv. Sitt ner och njut, den här filmen är alldeles lagom lugnt och behaglig, den kräver inget speciellt, ni kan också passa på och softa till den trevliga lounge-musiken i modern tappning, i trogen 60-tals Rififi stil. Soderbergh glider vant fram med kameran, det här har han gjort förr, Pitt och Clooney har leendena på de rätta ställena. Skönt att se att de faktiskt lade ner lite tid på att göra film istället för att festa med kompisarna, vilket utan tvivel måste ha varit fokus bakom den förra filmen. I den här finns ingen speciellt tung handling heller, men man kan ta det lugnt, luta sig tillbaka, och bara svänga med. Ska man beklaga sig lite så är det att Soderbergh aldrig ger någon kvinna en chans att träda fram i filmen. Elen Barkin, som Pacinos hotellägares högra hand, är det närmaste, och det är tyvärr alldeles för lite på en så pass bra skådespelerska. Här når vi inga Sex, Lies & Videotape höjder. I övrigt är det bara att:

Betyg: 6 (ta det lugnt, ta en kall drink, softa, is)

IMDB länk.

Jumper (2008)

2008-04-01T00:04:00.010+02:00

Handling: Hayden Christensen hoppar omkring jorden runt med hjälp av sina nyfunna teleportkrafter.

Den enda som lyckas verkligen hoppa i den här filmen är regissören, hans hopp undviker skickligt all form av intressant handling, och kretsar mer omkring hormonstinna tonårssvärmerier och diverse specialeffekter (som snabbt blir enformiga). Det hade eventuellt funnit chans för en bättre film här med annan handling (eller någon alls), andra skådespelare, annan regissör, annan författare, annan produktion, osv osv. Samuel Jackson går på sparlåga, även om han inte lyckas dyka ner i samma avgrunder som Snakes On A Plane.
Tråkig och oinspirerande film som saknar något annat än just det där som gör Hollywood som tråkigast när det är tråkigt, glimten i ögat och intelligens.
Betyg: 4 (trög och ointressant film, med ett fåtal hållbara specialeffekter).

IMDB Jumper.

Into The Wild (2007)

2008-02-29T21:11:00.008+01:00

Handling: Chris vill tillsynes detsamma som unga samtida i hands ålder, efter att ha tagit studenten, att komma ut i världen och se sig om. Det är bara det att Chris har en lite annorlunda syn på det hela..

Sean Penn, som ju också är något av en Hollywoods outsider, en grovhuggen, tuff, tillyxad man, tilltalas nog utan tvekan att berätta den här historien om en ovanlig ung man, som inte räds ensamheten, och dessutom romatiserar kring olika romaner med handling kring det vilda, naturen, friheten. Det framkommer väldigt tydligt ändå, att när unge Chris frågar sina föräldrar varför i all världen de skulle köpa honom en ny bil (examenspresent), eftersom hans nuvarande slitna Datsun går hur bra som helst, att det ändå vilar något lite speciellt över den här unga mannen..

Den frihet som unge Chris tilltalas av är friheten från alla världsliga ägodelar, förutom de allra nödvändigaste för överlevnad, och framför allt, också friheten från sina föräldrar, sin far, som tycks stå modell för alla de samhällets konventioner och medelklasslättja som Chris ser ner på, rent av avskyr. Efter fängelset som det traditionella föräldrahemmet präglade, föds Chris på nytt under sina första dagar i frihet, till och med under ett nytt namn, som han hittar på under ett hygienbesök på en macktoalett, dopet kan man betrakta som de sista dollarsedlar han bränner innan han ger sig iväg från sin bil.

Till amerikansk 60-70tals musik, färdas Chris under det nya namnet Alexander Supertramp och möter olika människor på sin resa, människor som också har sina egna sfärer av antingen frihet, eller ok att bära, och han lär sig av dem, såsom de lär sig av honom, för det finns något klart och tydligt i hans oskuldsfullhet som de kan andas in. Under tiden vaggas man in i det poetiska som kommer av upplästa dikter från Chris, då till bilder där kameran inte bara visar det som händer runtomkring, utan också följer med och deltar, för att låta tittaren känna på lite av det där som man säkert vill känna lite mer av när man drömmer iväg sig själv.

..och vi får se vildmarken i flera av dess skepnader, även när den kan vara som värst i sin misär och fattigdom, storstaden, med sina gäckande skyskrapor, som sträcker sig mot himlen, som om de försöker fly helvetet därunder, ett av de få ställen där Chris, eller Alex som han kallar sig numera, inte står ut längre än ett par timmar. Storstadens vildmark är alldeles för obarmhärtig även för den mest romantiske idealisten.. tacksamt nog träffar Chris överallt på oaser i vildmarken, i form av människor som är sig själva och delar med sig, en av dem, en gammal man spelas av skådespelaren Hal Holbrook, och det borde ju säga sig självt, att en film där Hal Holbrook är med, kan aldrig riktigt misslyckas.

I slutet av filmen, får vi inte bara alltså se hur Chris möter vildmarken, men också hur vildmarken möter Chris, i dess hårda, oförlåtande äkthet.

Om man ska säga något negativt om filmen så skulle det kunna vara att den är lite för fragmenterad, egentligen är det en samling bilder, löst förklarande och kanske inte alltid i någon vettig ordning. Kameraarbetet blir tyvärr lite stelt, speciellt i en sådan här lång film, 143 minuter, förutom vid några speciella ögonblick, där bildarbetet glänser, är det normal, traditionell kamera, inte för att det är något fel i sig. Eventuellt skulle filmens längd kunna kortas en bit också.

Betyg: 7 (precis som i sina tidigare filmer, visar Penn oss ett porträtt av människor som lever vid gränsen).

IMDB länk.

No Country For Old Men (2007)

2008-02-19T00:28:00.010+01:00

-"You know.. uh ..I.. counted the floors of this building from the street?"
-"And?"
-"There's one missin' "
-"We'll look into it."

En kort dialog mellan två okända män i bröderna Coens senaste western-inspirerade epos, som både säger ingenting alls, samtidigt som den antyder att de inte det minsta har mist sin oefterhärmliga förmåga att alstra sjuk, svart humor när den är som bäst, skjuten från höften.

På något sätt lyckas bröderna (när de gör det som bäst) att ständigt skildra existentialistiska händelser från den "ultra-normala" sidan. De kan lyfta ut normala människor och spegla dem så tydligt i deras miljö, att de helt plötsligt ter sig abnorma, trots att de på något sätt fortfarande lyckas röra sig i helt vardagliga miljöer och händelser. De flyger runt ödets vindar, för att skildra det poetiskt, men tro mig, i de plötsliga explosionerna av våld, finns väldigt lite poetiskt kvar.

Har man sett andra Coen filmer så vet man att det kan bli blodigt, väldigt blodigt, och detta utan någon som helst förvarning, och det kan drabba vem som helst, precis som på riktigt så att säga.

Vad vill de säga med den här filmen? Det finns mycket att tolka in, som till exempel den alienation som åldrandet medför i relation till världen, eller, kanske hur händelser som man inte har någon kontroll över spelas ut, just ödets nyck, som jag nämnde tidigare. Intelligent nog ger filmen inga svar, den bara visar oss händelser, eventuellt ger oss möjligheter att själva ställa frågor, eller bara helt enkelt att inte göra någonting annat än ryckas med i denna åktur ut i Coen-country som alltid tycks ha ett nytt sätt att säga någonting om den enkla, enskilda människan som vi alla känner igen på något sätt inom oss själva.

Filmens höjdpunkter glider mellan drama-melodram till nervpirrande spänning, till moralisk-existentiella dilemman, allt i en berg-och dalbane-karusell.

Filmen är inte lika klar i sin charismatiska, ironiska och satiriska beskrivning av människan som i deras mästerverk Fargo, men de får ändå till det med alla dessa cowboy Texans, som stövlar sig fram i en grovhuggen, dammig verklighet och faller som käglor när liemannen ständigt slår till.

Utmärkta rollprestationer av Josh Brolin, Tommy Lee Jones, och framför allt av Javier Bardem som spelar den osannolika karaktären Anton Chigurh, fåordig, allvarlig och mycket, mycket dödlig. Coen har fortfarande "det" som gör dem unika, missa inte denna film.

Betyg: 8 (klassisk action-thriller, med en Coenskt human twist).

IMDB länk.

Melodifestivalen (2008 Del 1 eller 2 av 15)

2008-02-16T21:29:00.004+01:00

Jaha.. varför skriver jag om det här, varför ser jag på det överhuvudtaget? Jag hör det faktiskt i bakgrunden, eftersom jag inte orkade byta kanal och tänkte, tja, det är lika bra att ha det på. Det slår mig, att varje år tycks melodifestivalerna vilja slå sig själva i sämre och sämre prestanda, gällande både presentation och sångprestationer. Jag kommer fortfarande ihåg, på den gamla "goda" tiden, när Anna Book tappade tonen vid ett tillfälle i sin sång, och alla pratade om det dagen efter. Det var på den tiden då vi hade en (1) melodifestival och så gott som ALLA höll tonen.

Numera har vi MÅNGA melodifestivaler och telefonröstningar (som går till Radiohjälpen, eftersom det är lättare att få folk att skänka bort pengar genom att låta dem rösta på musik, än att tilltala deras goda etiska vilja, jag vet det där var bittert, men nuvarande melodifestival tar fram det bittra i mig :P ). Vad jag kan säga är att Anna Book skulle kunna vara lugn i den här melodifestivalen för jag hörde ingen hålla tonen igenom de stycken som återspelades efter att ordinarie sånger framförts. Dessutom tror jag att ingen av låtarna kommer att ha någon vinstchans i Eurovision Song Contest, eftersom det var på tok för lite pajaskonster på scen (detta säger jag utan att ha sett e-Types framförande, som jag hyser en smula hopp till).

Jag säger gratulerar till Sveriges licensstödda television för den sämsta melodifestivalen jag sett (hört) någonsin.

Betyg: 2 (inte ens underhållningsvärde i det lågkvalitativa, Björn Gustafsson lyfter betyget till det dubbla, men inte ens han klarar denna tyngd av dynga över sina sköra, små axlar)

Beowulf (1999)

2008-01-18T21:50:00.002+01:00

(jag bjuder på de spanska texterna)

Handling: Beowulf kommer till ett slott för att bekämpa det onda som dödar dess invånare.

Inte mycket att säga, den här filmen är som en dålig hårdrocksvideo på överdos, det slinker inte igenom så mycket som ens ett subtilt uns av talang, vare sig framför eller bakom kameran. Specialeffekterna är bedrövliga, skådelspelarna, med Christopher (Highlander 1,2,3 osv) Lambert i spetsen, är bedrövliga. Se INTE den här filmen, passa på att se något roligt som t ex Mumien 1 + 2, monsterfilm av samma typ, men åtminstone med mer lyckade specialeffekter. Det är inte det att filmen håller låg budget, det finns MASSVIS med bra lågbudgetfilmer, men det ska gärna till lite finess, något som den här filmen är kliniskt ren ifrån. Skräp.

Betyg: 2 (En riktigt korkad film som försöker nå de djup av värdelöshet som Tomb Raider 1 (och framförallt 2) kommer ner i, men inte kommer riktigt ända fram, kalkonvarning)

Eastern Promises (2007)

2007-12-10T15:28:00.002+01:00

Handling: Vi följer händelseutvecklingen efter en ung fjortonårig rysk flicka som dör i barnsäng och den sköterska som efterforskar vad som hände henne.

David Cronenberg har gjort sig känd genom åren av att kunna leverera både surrealistiska och makabra konststycken. Jag säger konststycken därför att vissa av filmerna saknar motsvarighet mer eller mindre, inom sina områden. Det finns alltid den där lilla "twisten" som gör Cronenbergs filmer intressanta, kanske inte alltid bra och långt ifrån perfekta, men så gott som alltid intressanta. I det här fallet rör det sig en ung sjuksköterskas efterforskningar på en enbart 14 år ung flicka som i filmens början trillar in på ett apotek med svåra underlivsblödningar och höggravid. En dagbok som flickan har på sig leder sjuksköterskan (Naomi Watts) in i den ryska maffias undre värld i London. Vi träffar den nyintagne chauffören (Viggo Mortensen) och hans chef (Armin Mueller-Stahl) och dennes son (Vincent Cassel), alla medlemmar in en falang inom den ryska maffian. PÅ något sätt knyts alla dessa ihop i ett blodig nystan som har dagboken och dess innehåll i centrum.

Alla roller görs av garvade skådespelare, det finns heller inget som är något direkt fel, bortsett från det traditionella "rysk-brytnings-engelska" som tack och lov i flera fall går över till ren ryska. Speciellt Viggo Mortensen kan lyftas upp för ett ganska subtilt spel, en tillbakadragen ryss som öppnar sig enbart vid ett fåtal tillfällen. Han balanserar lite med sin rolltolkning mellan överspelande, men lyckas aldrig riktigt trilla dit, utan klarar sig bra. Naomi Watts gör det hon brukar, ser sårad och frågande ut, även om hon gör det bra.

När det gäller det där "speciella" i Cronenbergs still, finns det inte mycket, men i fallet det blodiga, exploderar filmen tidvis i MYCKET våldsamma scener, även om dessa aldrig på något sett tar över filmens handling. Det finns en del likheter att dra till den brillianta Little Odessa av James Grey, även om Eastern Promises på många håll saknar det stilla, perfekta bildspråk som präglar den förra filmen. Dock finns alla paraleller till organiserad, rysk brottslighet i anknytning till familjerelationer och traditioner.

Filmen avser att visa vilken mentalitet och metoder som den organiserade blottsligheten inte drar sig det minsta ifrån att använda sig av inom bl a trafficking, vilket främst är i fokus i denna handling. Vi får mest en kortare inblick, och troligen är syftet att visa att så här går det, varje dag, och att det fortsätter, det finns inget slut, bara ett ändlöst utnyttjande av bräckliga människoliv, oavsett på vilken sida om slaktarkniven de befinner sig. Filmen ger inga svar, men ställer heller inga frågor, utan presenterar ett par utdrag händelser kring, som tidigare nämnts en central punkt, en dagbok och en ung flicka som berättar om sitt korta och sorgliga liv.

Betyg: 7.5 (trodde inte att jag skulle gå in på halvbetyg, men vad kan man göra), klart sevärd film om man är inställd, se bara upp tidvis för brutala scener.

Gubben i stugan (1995)

2007-11-09T21:06:00.005+01:00

Imdblänk

Handling: Dokumentär om Ragnar, som bor ute i Dalarnas finnskogar, vi får följa honom under ett års tid genom årstiderna.

Då och då ser jag en film som bara... varvar ner mig. Nina Hedenius film om gubben Ragnar är en sådan. Filmen tar sin början i Stockholms kalla storstadsrusning, övergångsställen, folkmängder, gatumusikanter. Sedan letar sig kameran sakta ut.. mer och mer, bilarna, motorvägen, de mindre motorlederna, de mer och mer tysta grusvägarna på landet, de vindlande skogsvägarna, allt medan bakgrundssuset sakta avtar, för att slutligen tystna helt.

Vi hör bara naturens rena, friska tystnad, och följs åt av den statiska, lugna kamerans bilder av öde granskog, små grusvägsskyltar till enstaka samhällen ..och slutligen öppnar sig skogen i en liten glänta, där ser man ett litet rött skogstorp, eller mindre hus, i två våningar, ett uthus, jordkällare, vissa byggnader dolda av den täta dalasnön. Inne i huset lägger Ragnar ett par vedstockar i sin vedspis, sedan sopar han omsorgsfullt upp på golvet efter sig. Vi hör enbart eldens sprakande och ibland vindens vinande runt huset.

Tittar man efter riktigt noga så ser man det, Ragnar är så väldigt omsorgsfull, han plockar och står i, han lämnar ingenting halvklart, han har sina rutiner, nästan ritualer, där han bor själv i sin lilla stuga. Han kokar sitt kaffe, han äter sitt knäckebröd, lyssnar på sin radio och tittar ut över sin lilla glänta, medan snön sakta faller ner. Och sedan tar han sig en liten lur på kökssoffan, en Kronbloms-aktig i trä. Själv känner man sig behagligt trött och rofylld, för det är på något sätt magiskt, trots att det inte är någonting annat än det mest naturliga man kan se, en gammal gubbe i en stuga som bara... är.

Ständigt visar Hedenius kamera oss nya bilder, aldrig rörligt, alltid statiskt. En gammal trästol, glöd från vedspisen. Någon musik hörs inte i den här filmen, ja, i alla fall inte förrän Ragnar spelar några av sina stenkakor på den gamla gramofonen.

Bilderna visar tidens gång, sakta kommer våren, fågelsång, alltmedan Ragnar gör sina sysslor och ibland påminns vi om världen utanför av radion, som genom sina olika program får agera bakgrund till de bilder vi ser när det kokas potatis, sopas, och så vidare..

Och man vaggas behagligt till ro, i synk med trädens toppar som vajar i den stundande vårluften, därför att det är tryggt, det är en annan värld. Men, på något sätt, ju mer jag tänker på det, är det vi som lever i en annan värld, många av oss som bor i städerna, för helt plötsligt tycker man att det här, som såg ödsligt och ovant ut från början, egentligen är världen. En värld där avgaser är borta, storstadens stress och jäkt finns inte, och man kan äntligen sakta men säkert mer och mer slappna av. Det är den här upplevelsen jag får när jag ser det här, att ja, det är ju så här, det här känns ju rätt, men jag hade på något sätt inte kommit på det själv, för jag har på många sätt alienerat mig från det här, och det som en naturlig del av att befinna sig och rota sig i ett större samhälle. Att man istället är på "besök" ute på landet, i skogen, i naturen , trots att man är en del av allt det där.

Under sommaren tar sig Ragnar ett bad i det badkar han har ute på sin gård, det är natt, stjärnorna syns, man hör surret från insekter och allt är frid och fröjd. Den här filmen är som ett mantra, man ser den för att finna tillbaka till det som man aldrig borde glömma, sig själv, naturen, friden.

Betyg: 10

The Condemned (2007)

2007-11-09T01:27:00.001+01:00

Handling: Ingen speciell, men om vi ska tvingas skriva en, ok, kille slåss mot andra på en ö, en får leva, alla andra måste dö.

Steven Austin som huvudrollsinnehavare har en viss chans i kommande actionfilmer efter sin World Wrestling Chanpionship karriär, som stor actionbuse. När det gäller resten av filmen ska jag fatta mig kort:

Se The Running Man
Se Battle Royale

Glöm den här filmen.

Betyg: 3

Vanishing Point (1971)

2007-10-09T23:49:00.002+02:00

Handling: Kowalski (Barry Newman), levererar bilar till olika destinationer. Denna gång mellan Colorado och San Fransisco. På vägen blir han jagad av alla polismän som hestar honom igenom olika delstater i jakt på honom och hans 1970 Dodge Challenger.

Precis som andra filmer från denna tid tycks regissören (Richard C Sarafian) ha haft den där ljuva friheten som många filmer präglas av, friheten att berätta en historia utan ett särskilt mål, eller utan någon egentlig drivkraft, bara sitt eget, mystiska syfte. Vi följer denna hjälte, eller till och med antihjälte på sin golgatafärd genom det soliga helvete som är amerikanska Nevadaöknen, i vild jakt av ett antal korsfararpoliser, som inte tycks sky några medel att fånga honom.

Detta är en film som främst utspelar sig i bilsätet, i höga hastigheter, vilda biljakter. Men som så många andra filmer från denna tid, handlar den också om frihet, om individens utbrytning från alla de konventioner som ständigt håller dem i bojor. Kowalski är en frihetens martyr som seglar på de öde vägarna som en pirat genom sargassohavet, ständigt gäckandes de efterföljande förgörarna. Symbolik nog, men i sanning, filmen speglas väldigt tydligt av en stil typiskt för sjuttiotalsfilmer, tidiga sådana framför allt. Där individen slår sig fram som en maktfaktor och faktiskt ger andra, sökande själar, om än åtminstone för en stund, en smula hopp, att det finns en chans därute, att någon -vågar- och kan klara sig mot överhögheten.

Vackert och stilfullt filmad, actionfyllt men ändå så lugnt och icke stressig kamerastil, långa tagningar i närbild på hjälten när han driver framåt i sin vansinnesförd mot... ja, sig själv, om inget annat. Träigt, men välspelat av Barry Newman, som en tyst och bitter man, med mångbottnat förflutet och till synes ingen eller all anledning att göra det han gör. Andra roller är mindre i denna film, det finns alltså en huvudroll, men knappt några bi-roller. Folk kommer och går (eller åker motorcykel nakna) och antingen jagar honom, eller hjälper honom, på sin vallfärd till hippierikets förlovade stad, San Fransisco. Som en tidsstudie är filmen mycket sevärd, sitt ner, titta på den, och slappna av och njut av till synes ingen speciell anledning annan än det syfte filmen har för dig som tittare och som en bild över en tid då filmer gjordes på ett helt annat sätt än de görs idag.

Betyg: 8 (en film välförtjänt av sin kultfilmstitel)

The Bourne Ultimatum (2007)

2007-09-30T20:04:00.001+02:00

Handling: Än en gång jagas Jason Bourne (Matt Damon) av CIA, men han själv fortsätter att jaga källan till den gåta som han själv är, kommer han att få svar denna gång?

Vi befinner oss i tredje delen om spionen Jason Bourne och det dilemma han stöter på då han försöker gräva i vem han själv är, och en gång var. Spelat ypperligt av Matt Damon, som till skillnad från sin vapendragare Ben Affleck både har talang, karisma och om än spelad, till synes intelligens av någon form. Filmen här handlar alltså inte om Affleck, men meningen före var väldigt mild för att uttrycka mina åsikter om denne. Låt oss lämna "daredevil" en stund och gå vidare med historien om Jason Bourne..

När det gäller filmstilen är den mer eller mindre berömvärd, eftersom det gäller att i hög grad beskriva hets i överdos. Vi ser en film om en jagad och härjad man, å ena sidan jagad av spionorganistationen han en gång tillhörde (om än som "black-ops" agent), å andra sidan förföljd av sina egna inre demoner i form av fragmenterade minnsebilder, ansikten, händelser, som han en gång varit del av. Detta lyckas Damon mer eller mindre att få fram övertygande, även om de moment som är stilla i denna film är väldigt få. Det måste ändå påpekas att han har haft tre filmer på sig att bygga in denna känsla, och visst har det fungerat. Vi får följa Bourne genom vilda vansinnefärder genom London, Madrid, Marocco och New York, med en kamera som hela tiden lyckas påpeka för oss hur vilt det går, snabbredigerat och handburet. Här bör också noteras att kameramannen istället för att onanera med kameran i hand (som i Michael Bays filmer), faktiskt ger oss en stressad, berg-och-dalbaneåkning precis vid de tillfällen då dessa passar in I FÖLJD med filmen, inte rakt över allting som en ångvält. Snyggt jobbat.

Förutom Damon, bärs filmen upp av etablerade namn som David Strathaim, Scott Glenn, Joan Allen och sist men inte minst, Albert Finney. Alla dessa gör sitt till att hålla uppe ett spionspektakel som fungerar perfekt som just dess syfte, att hålla oss spända och underhålla.

Lyckas det? Javisst gör det, det är full fart hela vägen och bara att blåsa på. Det håller och är fulltsändigt spännande och underhållande om än i högsta grad rimligen förutsägbart. Klart sevärd actionthriller.

Betyg: 7 (bra jobbat Matt, fortsätt såhär)

Snakes On A Plane (2006)

2007-09-22T23:15:00.001+02:00

Handling: Samuel L Jackson transporterat ett huvudvittne via flygplan till Los Angeles. Väl i luften, släpps hundratals giftiga ormar lös och orsaker jämmer och elände, och.. ond bråd död.

Jaha.. det finns egentligen ingenting att tillägga här. Det här flygplanet är så framtungt av clichéer att det borde ha störtat direkt. Tyvärr är inte så fallet, utan man tvingas sitta igenom dataanimerad orm efter dataanimerad orm slingra sig fram och bita allt i sikte. Den här filmen har allt, hårdför hjälte som skriker ut sitt hat mot ormarna (det här är Samuel L Jackson, han skriker alltid), ung hipp surfingkille som räddar dagen, mamma med baby, elak och dum okänd person som är enbart till för att dödas på ett (rättmätigt) sätt som roar tittarna, flygvärdinna som heter Tiffany, pilot som blir biten, osv, osv, osv...

Det enda stora mysterium med hela den här filmen är varför jag egentligen såg den. Ingen aning, den var en enda stor röra av ingenting, med Hollywoodbudget som heter duga. Trams.

Betyg: 2 (det här var i princip så dåligt det kan bli)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)

2007-09-20T23:29:00.001+02:00

Handling: Harry Potter står återigen inför mörkrets furste, Voldemort, denna gång, mer föreberedd och redo för mötet. Samtidigt möter han nya erfarenheter, och kärlek.

Ja, det låter som en dålig tvålopera, men, på något sätt lyckas det. Varje gång. Världen som vi följer Potter in i, är fantasifull, magiskt och spännande. Personligen är jag övertygad om att jag hade varit fullständigt galen i dessa filmer om jag varit 30 år yngre. Men det går så bra nu också. Visst må det vara anglo-hyllning, men jag måste erkänna, så mycket mer man kan åstadkomma genom att använda sig av charmiga, brittiska skådespelare, istället för macho- och sexistiska- typiskt, amerikanska.

Ja, visst är det fördomar, och visst är det ok att ha sådana. Men någon sanning ligger det i att man faktiskt lyckas framställa den här serien med viss finess, där faktiskt skådespelarprestationer går hand i hand med både historien som utspelar sig och de specialeffekter som ligger som bas för de flesta spektakulära händelseförloppen. Men, till skilland från många andra filmer, de lyckas att inte ta över, utan ligger i en sorts balans och harmoni med berättelsen.

Oavsett om filmen håller upp skådespelare som Ralph Fiennes och Gary Oldman (som för en gång skull inte spelar över) och en underbar rollprestation av Imelda Staunton som Dolores Umbridge, så fylls den ut så pass mycket mer av unga förmågor som ständigt lyckas lägga sig på en absolut lagom nivå av trovärdighet och charm. Bjuder filmen på någonting vi inte sett tidigare? Nej, egentligen inte, men vad gör det, det är ett roligt sätt att spendera 2 timmar på. För alla Harry Potter älskare (en hel del) är denna film ett måste. Själv har jag inte läst någon av böckerna, men visst får man lust när man ser det här.

Betyg: 7 (spännnade, välgjord och välspelad berättelse)

4: Rise of the Silver Surfer (2007)

2007-09-15T23:32:00.002+02:00

Handling: Återigen får vi möta den fantastiska fyran, denna gång ska de stoppa hotet från Silversurfaren och förhindra jordens undergång!

Ja... var ska jag börja...
Jessica Alba, en söt tjej (tycker tydligen vissa), men.. hon är INTE Sue Storm. Stan Lee, som skapade ursprungserien (f.ö. i en liten cameo som någon som försöker smita in på ett bröllopp), kan bara inte ha tänkt sig Sues framtoning som en flicksnärta vars intresse för överdriven blå ögonskugga ska överträffa hennes eventuella intressen i forskning. Tack och lov har de lyckats rädda detta genom att hon använder glasögon ett par gånger under filmens gång. Seriöst, det här måste vara den dummaste castingen någonsin, ok ok, det är antagligen inte dem dummaste, men bra nära. Alla andra gör det de ska, följa ett urkasst manus tills filmen är slut, men Alba.. detta är alltså så illa att jag verkligen undrar hur det här gick till. Jaja jag vet, snygg tjej, Hollywood, osv osv, men HON SER JU INTE ENS BRA UT!

Filmen lyckas enbart exellera vid de tillfällen då allting är helt dataanimerat, än en gång lyckas Hollywood överträffa skådespeleri med datagrafik. Filmen går på räls, ja, den lyckas hela tiden försöka glida ur rälsen, men slentrian tar över, det är bara att åka hela vägen till slutstationen. Ett enda stork åsk- och blixnedslag i överdrivna specialeffekter. Jag försöker komma på en enda scen som hade någon form av fyndighet och originalitet, men nej, allt är kört i det oändliga och så torrt att det får Sahara att se ut som Atlanten i jämförelse. Själv växte jag upp med Marvels serietidningar, Spindlemannen, Hulken, Fantastiska Fyran... osv, men nej, jag väntar fortfarande på att någon ska göra bra versioner på den här serien, för det har de inte ännu gjort.

Betyg: 3 (bra specialeffekter, för de som enbart går på bio i avsikt att se ett enda stort datademo, blir smått nöjda).

King Kong 2005

2007-08-24T21:21:00.001+02:00

Handling: Eh.. det är King Kong, inget nytt.

Fattar mig kort denna gång. Efter Sagan om ringen gav Peter Jackson sig på King Kong av någon anledning. Det var ju i och för sig 1933 som det sist gjordes en bra film på historien, vi bortser från John Guillermins 1976 variant, som förvisso införde mer av känslan av sympati mellan flickan och odjuret. Något som Jackson spelar vidare på i den här filmen.

Kong från 2005 är mycket mer "djurisk" dvs, lik en riktig gorilla, än någon av de tidigare två filmerna. Ursprungligen tyckte jag det var lite dåligt, men efteråt anser jag att det fungerade riktigt bra. Vidare kan man ju gissa sig till att om Jackson har filmat, så finns det gott om specialeffekter i form av dataanimation. Visst, det finns massvis, i vissa fall t o m mer än nödvändigt, som t ex insektsscenen i ravinen. Men det fungerar i stort sett på det hela taget, filmen har som sagt lagt mycket tonvikt på det samförstånd, eller sympati, som uppstår mellan skönheten och odjuret, vilket också i så gott som alla fall fungerar, även om musiken blir lite för trevande och ansiktuttrycken blir lite för högtravande. Peter Jackson har förmågan att regissera monster, varelser och djur bättre än människor, detta står i sig även i den här filmen. King Kong själv agerar betydligt bättre än den i vanlige fall ganska sympatiske Jack Black.

Black fungerar inte alls i den här filmen, han har mest en massa förvillande uttryck, förmodligen baserade på dålig personregi, för han har lyckats i så många andra filmer. Det kan ju också vara ett problem att den här filmen kräver lite mer av Black än sedvanlig komik, inte mycket mer, men i alla fall en liten gnutta. I princip gör ingen av de mänskliga karaktärerna en varaktig prestation, inte heller Adrien Brody eller Naomi Watts, bägge med lysande prestationer bakom sig (nåja, i vissa fall). Jag skulle vilja kora den här filmens bästa skådespelarprestation till King Kongs, alltså den regi som Jackson har gett sina animatörer och dockskapare och personer i apdräkter.

För övrigt följer filmen slaviskt den ursprungliga versionen, speciellt det gamla New York har ett par minnesvärda scenerier, allt dataanimerat naturligtvis. Det är alltså en klart sevärd version som Jackson har gjort, men jag måste erkänna, jag ställer mig fortfarande frågan; varför?

Betyg: 6 (välgjord, men på tok för lång, skådespelarna kan mycket bättre än så här)

Grindhouse 2007

2007-08-14T23:06:00.001+02:00

Handling: Två filmer, den ena, Planet Terror, handlar om en liten stad i Texas som blir attackerad av vilda, galna, viruszombies. Den andra, Death Proof, handlar om en seriemördare, Mike, som dödar tjejer med sin bil.

I Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos världar är män män, kvinnor är kvinnor, och blödande, spyende, mördande zombies är blödande, spyende, mördande zombies. Inget snack, den första filmen, Planet Terror är ÄCKLIG, men med en "twist". Rodriguez lyckas med att rimligen hålla kvar glimten i ögat, även om han i princip går över gränsen ett par gånger. Alla som gillar traditionella zombiefilmer, borde gilla den här, det finns ingen speciell handling, och alla, och jag menar ALLA, clichéer är på plats. Det är bara att köra igång filmrullarna. Passa också på att njuta av de påhittade trailerfilmerna mellan huvudfilmerna. Ett måste för alla fans av all sorts b-film och skräpfilm.

Hela filmen stinker skitig, rökig, 70-tals porrbiolokal, man nästan känner gamla cigarettfimpar i sätet när man ser den. Det syns att både Rodriguez och Tarantino är fullkomligt galna filmtöntar av bästa- och värsta slaget. De är som två unga smågrabbar som fått vara ensamma i lägenheten när föräldrarna stuckit iväg, de kan skita ner lägenheten och vara fula i mun så mycket de bara orkar. Tro mig, de orkar en hel del. Det enda jag saknar är det där riktigt beniga, knäckande ljudet från en zombie som blir skjuten i huvudet, men det får väl Lucio Fulci vara ensam om (Zombie 2, Zombie Flesheaters).

Del två: Snälla Quentin GE DIG, allting handlar inte bara om häftiga kommentarer och snackicka människor som säger "coola" saker, det gäller att få in någonting vettigt också. Killen har ett gediget filmintresse, men han ger sig inte, det måste "häftigas till", någonting måste hela tiden bli ett talesätt. Någonting måste hela tiden låta coolt annars är det inte värt att visa. ...och plötsligt.. jag vet inte hur det hände, men inga kommentarer från skådespelarna låter längre trovärdiga, utan nu låter det mer som om de rabblar sina repliker ut minnet, det ska bara ut, skitsamma hur. Men jag skulle kunna använda Quentins eget språk och bara skrika ut, med ett grovkalibrigt vapen i handen, munnen nära ögat på den jag säger det till: "GET TO THE FUCKING POINT, YOU MOTHERFUCKING MOTHERFUCKER!!!!!!!!!!"

Ok... (andas ut)... ett gäng hormonstinna tjejer snackar bara om killar, hur de ska tas, hur de ska sättas på, varför, och varför inte. men plötsligt, citeras det poeter! Det citeras Robert Frost, Stopping by Woods on a Snowy Evening, och man tänker, herregud, har Quentin blivit intellektuell? Nej då, ingen risk, det är också ett citat från Don Siegels "Telefon", med Charles Bronson, som rysk agent på uppdrag att förhindra ett antal "gömda" ryska agenter som väcks upp med just denna fras från Robert Frosts poem, och som följd spränger sig själva och diverse militära mål. Seriöst.. Quentin, så här låter inte folk, inte "vanligt folk". Med vanligt folk i denna synvinkel, syftas på dem som Quentin vill få oss att tro, hamnar i situationer som den här. Ja ja, jag vet att allt det här är "på skoj", men verkligen, någon form av verklighetskontroll, eller förankring, måste man ha? Annars kan han väl bara dataanimera och lägga dit all form av helylle idiot bimbo stämpel på allting?

Ok, Quentin är dum i huvudet, och han både tjänar pengar och får priser för det, för han vet hur han ska exploatera det. Han vet att om han filmar tillräckligt unga, häftiga, snygga brudar, och tillräckligt hårda, ärrade, våldsamma cowboys, då har han sitt säkrat under långa tider. Men jag är förvånad att folk inte tröttnar. Så, mitt i all denna sörja av clichéer, vad kan Kurt Russel med all sin charm göra? En hel del tydligen, inledningsvis. Det känns som om filmen kommer in i en mer lagom växel när Russel dyker upp, visst, han kör sina standardkommentarer, men på något sätt, när en kille som kan spela Elvisimitatör övertygande säger dem, tycks de plötsligt funka i just Quentins låtsasvärld. Sen gör helt plöstligt Quentin något som nästan bara han kan göra, mitt i detta hav av bajs sticker han upp handen, och säger "KOLLA!", och visar en riktigt häftigt och snygg bilkraschscen från ett par olika synvinklar, och det funkar, konstigt det än må vara, det gör det.

Men... det går över, sen snöar vi in på 70-tals filmkunskap, ett par 20-åriga tjejer blir helgalna över att köra en 1970 Dodge Challenger, bilen som Barry Newman körde i en av 70-talets häftigaste bilfilmer, Vanishing Point. Sen blir det biljakt, sen är det slut. Punkt.

Betyg: 6. Killen kan göra film, inget snack om saken, men han verkar trött, och gammal... och trött.

24 Day 6

2007-08-13T08:31:00.001+02:00

Handling: USA hotas av ett antal terroristsprängningar och snart står det klart att landet står inför ett nytt oanat hot i form av ett antal kärnvapenbomber.

Tja, vad ska jag säga, Jack Bauer fortsätter att vara en enmansarmé och om sanningen ska fram är där inget fel alls på den punkten. Tyvärr har serien under senare tid berövats ett par riktigt bra roller, det verkar som om en viktig del av 24 är att döda ett par av sina "husgudar" under varje säsong, det är i princip enbart Jack Bauer som överlevt dem alla. Man fyller på med nya såklart, och i vissa fall är castingen utmärkt, i andra fall... njae...

Till exempel, det första som slog mig när jag såg säsong 6 i förhållande till någon av de tidigare, var att allting var ännu mer sminkat, ännu yngre, det kändes alltså värre än när Jack Bauers dotter jobbade på CTU! Vilket är en bedrift! Nadja och Milo (två nya äss som kommit in) passar inte alls in. Milo är helt enkelt för ung, Nadja är för... hmm... sminkad? De inger ingen trovärdighet, det kanske inte känns lika illa ett par avsnitt in, men det är för att tempot som vanligt i 24 ökar exponentiellt och man inte hinner tänka efter så mycket. När det gäller agenter i fält, har de lyckats utmärkt, precis som Curtis tidigare, är Doyle (nye fältagenten), perfekt syrlig, träig, tuff och tjockskallig, utmärkt val. Ett litet tillägg, Chloe är lite mer sminkad än vanligt, men det faller ganska rätt in i det lite mer än vanligt stylade 24 som säsong 6 representerar.

Handlingen i övrigt är ungefär som vanligt i 24, grupp hotar USA, ledare för grupp visar sig ta order, från någon som visar sig ta order, från någon som visar sig ta order, osv, osv. Presidenten tvingas ta svåra politiska beslut, medan han måste, med ögon i nacken, ständigt hålla reda på sitt eget folk så att de inte gör en "Julius Caesar" med honom. Funkar det? Jodå, men knappt, det blir svårare och svårare att hålla igång sådana här serier efter ett antal säsonger. Vi har sett allting förr, nu ser vi det för att det får tiden att gå. Men visst, cliffhangern lever än i 24, däremot tror jag att det räcker nu, dags att hitta på någonting annat. Det man kan göra är att lyfta på hatten för den serie som gav Keifer Sutherland tillbaka hans filmkarriär och gav en del andra chansen att sätta igång sina.

Betyg (1-10): 6 (klart att 24 förtjänar ett betyg över 5 :) )

Transformers - 2007

2007-08-10T15:48:00.002+02:00

Handling: Autobots och Decepticons (två olika slags levande robotar från en avlägsen planet) slåss mot varandra på jorden, med mänsklighetens fortsatta tillvaro som insats.

Ok.. jag såg denna film, mest undrar jag nu efteråt varför. Michael Bay borde ha varit varningssignal nog, men nej, det var det tydligen inte.

Herregud, filmen var ungefär 2 timmar och 20 minuter lång, vem får för sig att göra en film som till över 60% är dataanimerad baserad på ett par gamla konservburkar som kan förvandla sig till bilar(!) som är så lång? Frågan är retorisk, svaret är Michael Bay, vem annars? Vem annars än killen som gett oss filmer som The Rock, Armageddon, Bad Boys II (nej, inte fängelsefilmen med Sean Penn) och Pearl Harbor (nej, inte den bra versionen, som för övrigt var svartvit och hade ett annat namn, Härifrån till Evigheten - From Here to Eternity).

Bara för att vara tydlig, jag gillar actionfilm, vissa är hur bra som helst, t ex Aliens, The Predator, Die Hard, osv, osv.. men.. inte denna.

En fråga, om man har möjlighet, och främst resurser, att kunna lägga större delen av sin film som dataanimation, var får man idéen ifrån att göra ALLA actionklipp "realistiska" genom att SKAKA KAMERAN? Alltså, Bay ser till så att allting skakas, för ytterligare "realism" (för det måste vi ju alla erkänna, att vi saknar realism när robotar från yttre rymden kommer till jorden och förvandlar sig till bilar). Därmed får man nästan huvudvärk av att titta på de flesta actionscener, eftersom kameran S - K - - A - A - A - K - A - A - A - A - R.
Bespara mig, Michael, men det gör inte Michael, han bara kör vidare, i två timmar och tjugo minuter.

Finns här någonting vi inte sett då? Låt mig räkna upp ett par saker:

1. "Intelligenta" robotar - Check
2. Varelser från yttre rymden som är vänliga / ovänliga mot oss - Check
3. Ung pojke / flicka som tar upp kampen mot det onda med hjälp av "intelligenta" robotar - Check
4. Mer dataanimation än i ett dator / tvspel - Check
5. Totalt obefintlig story - Check
6. Michael Bays ego - Check

Nej, ingenting vi inte har sett, tyvärr.

Ja, jag är lite bitter och lite elak, och det är egentligen ingen större poäng att göra personliga påhopp på Micke, men, på något sätt känner jag mig lurad, för jag vägrar erkänna att man inte kan göra bra fantasy actionfilm på detta tema.

Betyg (1-10) : 3, enbart så "högt" för att delar av filmen åtminstone var välgjorda.

Ok... film alltså

2007-08-10T15:45:00.000+02:00

Jaha.. då skriver man sin första blogg. Tanken är att denna ska handla om film, och enbart om film. Så jag kommer att posta allt jag kan (och orkar) om filmer jag har sett och filmer jag för närvarande tänker på. Om någon (lyssnar) läser, är det bara extra roligt.

Jag vet, det är mycket Hollywoodfilm i mina "recensioner", men ska sanningen fram, tittar jag helst på Hollywoodfilm just nu, då det är lätt och underhållande (när det är bra) och kräver inte så mycket av mig som tittare. Jag har tillräckligt fullt upp i "verkliga livet" för att orka titta på filmer som Angelopolous Biodlaren, eller Michalkovs Brända av solen. Jag kan enkelt bli väldigt deprimerad av sådana filmer, på ett positivt sätt (hur vettigt det nu låter), men det tar kraft, energi. En Hollywoodfilm tar sällan mycket kraft och energi, det är bara att titta. Jaja, det är en generalisering, en hel del filmer från Hollywood har klar substans och också ett djup att röra och ta tag, men... de flest har det inte, inte alls.

Kan också tillägga att jag undviker ganska konsekvent att berätta för mycket om handlingen, gärna inte alls om jag kan undvika det.

/Ford