King Kong 2005

Handling: Eh.. det är King Kong, inget nytt.

Fattar mig kort denna gång. Efter Sagan om ringen gav Peter Jackson sig på King Kong av någon anledning. Det var ju i och för sig 1933 som det sist gjordes en bra film på historien, vi bortser från John Guillermins 1976 variant, som förvisso införde mer av känslan av sympati mellan flickan och odjuret. Något som Jackson spelar vidare på i den här filmen.

Kong från 2005 är mycket mer "djurisk" dvs, lik en riktig gorilla, än någon av de tidigare två filmerna. Ursprungligen tyckte jag det var lite dåligt, men efteråt anser jag att det fungerade riktigt bra. Vidare kan man ju gissa sig till att om Jackson har filmat, så finns det gott om specialeffekter i form av dataanimation. Visst, det finns massvis, i vissa fall t o m mer än nödvändigt, som t ex insektsscenen i ravinen. Men det fungerar i stort sett på det hela taget, filmen har som sagt lagt mycket tonvikt på det samförstånd, eller sympati, som uppstår mellan skönheten och odjuret, vilket också i så gott som alla fall fungerar, även om musiken blir lite för trevande och ansiktuttrycken blir lite för högtravande. Peter Jackson har förmågan att regissera monster, varelser och djur bättre än människor, detta står i sig även i den här filmen. King Kong själv agerar betydligt bättre än den i vanlige fall ganska sympatiske Jack Black.

Black fungerar inte alls i den här filmen, han har mest en massa förvillande uttryck, förmodligen baserade på dålig personregi, för han har lyckats i så många andra filmer. Det kan ju också vara ett problem att den här filmen kräver lite mer av Black än sedvanlig komik, inte mycket mer, men i alla fall en liten gnutta. I princip gör ingen av de mänskliga karaktärerna en varaktig prestation, inte heller Adrien Brody eller Naomi Watts, bägge med lysande prestationer bakom sig (nåja, i vissa fall). Jag skulle vilja kora den här filmens bästa skådespelarprestation till King Kongs, alltså den regi som Jackson har gett sina animatörer och dockskapare och personer i apdräkter.

För övrigt följer filmen slaviskt den ursprungliga versionen, speciellt det gamla New York har ett par minnesvärda scenerier, allt dataanimerat naturligtvis. Det är alltså en klart sevärd version som Jackson har gjort, men jag måste erkänna, jag ställer mig fortfarande frågan; varför?

Betyg: 6 (välgjord, men på tok för lång, skådespelarna kan mycket bättre än så här)

Grindhouse 2007

Handling: Två filmer, den ena, Planet Terror, handlar om en liten stad i Texas som blir attackerad av vilda, galna, viruszombies. Den andra, Death Proof, handlar om en seriemördare, Mike, som dödar tjejer med sin bil.

I Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos världar är män män, kvinnor är kvinnor, och blödande, spyende, mördande zombies är blödande, spyende, mördande zombies. Inget snack, den första filmen, Planet Terror är ÄCKLIG, men med en "twist". Rodriguez lyckas med att rimligen hålla kvar glimten i ögat, även om han i princip går över gränsen ett par gånger. Alla som gillar traditionella zombiefilmer, borde gilla den här, det finns ingen speciell handling, och alla, och jag menar ALLA, clichéer är på plats. Det är bara att köra igång filmrullarna. Passa också på att njuta av de påhittade trailerfilmerna mellan huvudfilmerna. Ett måste för alla fans av all sorts b-film och skräpfilm.

Hela filmen stinker skitig, rökig, 70-tals porrbiolokal, man nästan känner gamla cigarettfimpar i sätet när man ser den. Det syns att både Rodriguez och Tarantino är fullkomligt galna filmtöntar av bästa- och värsta slaget. De är som två unga smågrabbar som fått vara ensamma i lägenheten när föräldrarna stuckit iväg, de kan skita ner lägenheten och vara fula i mun så mycket de bara orkar. Tro mig, de orkar en hel del. Det enda jag saknar är det där riktigt beniga, knäckande ljudet från en zombie som blir skjuten i huvudet, men det får väl Lucio Fulci vara ensam om (Zombie 2, Zombie Flesheaters).

Del två: Snälla Quentin GE DIG, allting handlar inte bara om häftiga kommentarer och snackicka människor som säger "coola" saker, det gäller att få in någonting vettigt också. Killen har ett gediget filmintresse, men han ger sig inte, det måste "häftigas till", någonting måste hela tiden bli ett talesätt. Någonting måste hela tiden låta coolt annars är det inte värt att visa. ...och plötsligt.. jag vet inte hur det hände, men inga kommentarer från skådespelarna låter längre trovärdiga, utan nu låter det mer som om de rabblar sina repliker ut minnet, det ska bara ut, skitsamma hur. Men jag skulle kunna använda Quentins eget språk och bara skrika ut, med ett grovkalibrigt vapen i handen, munnen nära ögat på den jag säger det till: "GET TO THE FUCKING POINT, YOU MOTHERFUCKING MOTHERFUCKER!!!!!!!!!!"

Ok... (andas ut)... ett gäng hormonstinna tjejer snackar bara om killar, hur de ska tas, hur de ska sättas på, varför, och varför inte. men plötsligt, citeras det poeter! Det citeras Robert Frost, Stopping by Woods on a Snowy Evening, och man tänker, herregud, har Quentin blivit intellektuell? Nej då, ingen risk, det är också ett citat från Don Siegels "Telefon", med Charles Bronson, som rysk agent på uppdrag att förhindra ett antal "gömda" ryska agenter som väcks upp med just denna fras från Robert Frosts poem, och som följd spränger sig själva och diverse militära mål. Seriöst.. Quentin, så här låter inte folk, inte "vanligt folk". Med vanligt folk i denna synvinkel, syftas på dem som Quentin vill få oss att tro, hamnar i situationer som den här. Ja ja, jag vet att allt det här är "på skoj", men verkligen, någon form av verklighetskontroll, eller förankring, måste man ha? Annars kan han väl bara dataanimera och lägga dit all form av helylle idiot bimbo stämpel på allting?

Ok, Quentin är dum i huvudet, och han både tjänar pengar och får priser för det, för han vet hur han ska exploatera det. Han vet att om han filmar tillräckligt unga, häftiga, snygga brudar, och tillräckligt hårda, ärrade, våldsamma cowboys, då har han sitt säkrat under långa tider. Men jag är förvånad att folk inte tröttnar. Så, mitt i all denna sörja av clichéer, vad kan Kurt Russel med all sin charm göra? En hel del tydligen, inledningsvis. Det känns som om filmen kommer in i en mer lagom växel när Russel dyker upp, visst, han kör sina standardkommentarer, men på något sätt, när en kille som kan spela Elvisimitatör övertygande säger dem, tycks de plötsligt funka i just Quentins låtsasvärld. Sen gör helt plöstligt Quentin något som nästan bara han kan göra, mitt i detta hav av bajs sticker han upp handen, och säger "KOLLA!", och visar en riktigt häftigt och snygg bilkraschscen från ett par olika synvinklar, och det funkar, konstigt det än må vara, det gör det.

Men... det går över, sen snöar vi in på 70-tals filmkunskap, ett par 20-åriga tjejer blir helgalna över att köra en 1970 Dodge Challenger, bilen som Barry Newman körde i en av 70-talets häftigaste bilfilmer, Vanishing Point. Sen blir det biljakt, sen är det slut. Punkt.

Betyg: 6. Killen kan göra film, inget snack om saken, men han verkar trött, och gammal... och trött.

24 Day 6

Handling: USA hotas av ett antal terroristsprängningar och snart står det klart att landet står inför ett nytt oanat hot i form av ett antal kärnvapenbomber.

Tja, vad ska jag säga, Jack Bauer fortsätter att vara en enmansarmé och om sanningen ska fram är där inget fel alls på den punkten. Tyvärr har serien under senare tid berövats ett par riktigt bra roller, det verkar som om en viktig del av 24 är att döda ett par av sina "husgudar" under varje säsong, det är i princip enbart Jack Bauer som överlevt dem alla. Man fyller på med nya såklart, och i vissa fall är castingen utmärkt, i andra fall... njae...

Till exempel, det första som slog mig när jag såg säsong 6 i förhållande till någon av de tidigare, var att allting var ännu mer sminkat, ännu yngre, det kändes alltså värre än när Jack Bauers dotter jobbade på CTU! Vilket är en bedrift! Nadja och Milo (två nya äss som kommit in) passar inte alls in. Milo är helt enkelt för ung, Nadja är för... hmm... sminkad? De inger ingen trovärdighet, det kanske inte känns lika illa ett par avsnitt in, men det är för att tempot som vanligt i 24 ökar exponentiellt och man inte hinner tänka efter så mycket. När det gäller agenter i fält, har de lyckats utmärkt, precis som Curtis tidigare, är Doyle (nye fältagenten), perfekt syrlig, träig, tuff och tjockskallig, utmärkt val. Ett litet tillägg, Chloe är lite mer sminkad än vanligt, men det faller ganska rätt in i det lite mer än vanligt stylade 24 som säsong 6 representerar.

Handlingen i övrigt är ungefär som vanligt i 24, grupp hotar USA, ledare för grupp visar sig ta order, från någon som visar sig ta order, från någon som visar sig ta order, osv, osv. Presidenten tvingas ta svåra politiska beslut, medan han måste, med ögon i nacken, ständigt hålla reda på sitt eget folk så att de inte gör en "Julius Caesar" med honom. Funkar det? Jodå, men knappt, det blir svårare och svårare att hålla igång sådana här serier efter ett antal säsonger. Vi har sett allting förr, nu ser vi det för att det får tiden att gå. Men visst, cliffhangern lever än i 24, däremot tror jag att det räcker nu, dags att hitta på någonting annat. Det man kan göra är att lyfta på hatten för den serie som gav Keifer Sutherland tillbaka hans filmkarriär och gav en del andra chansen att sätta igång sina.

Betyg (1-10): 6 (klart att 24 förtjänar ett betyg över 5 :) )

Transformers - 2007

Handling: Autobots och Decepticons (två olika slags levande robotar från en avlägsen planet) slåss mot varandra på jorden, med mänsklighetens fortsatta tillvaro som insats.

Ok.. jag såg denna film, mest undrar jag nu efteråt varför. Michael Bay borde ha varit varningssignal nog, men nej, det var det tydligen inte.

Herregud, filmen var ungefär 2 timmar och 20 minuter lång, vem får för sig att göra en film som till över 60% är dataanimerad baserad på ett par gamla konservburkar som kan förvandla sig till bilar(!) som är så lång? Frågan är retorisk, svaret är Michael Bay, vem annars? Vem annars än killen som gett oss filmer som The Rock, Armageddon, Bad Boys II (nej, inte fängelsefilmen med Sean Penn) och Pearl Harbor (nej, inte den bra versionen, som för övrigt var svartvit och hade ett annat namn, Härifrån till Evigheten - From Here to Eternity).

Bara för att vara tydlig, jag gillar actionfilm, vissa är hur bra som helst, t ex Aliens, The Predator, Die Hard, osv, osv.. men.. inte denna.

En fråga, om man har möjlighet, och främst resurser, att kunna lägga större delen av sin film som dataanimation, var får man idéen ifrån att göra ALLA actionklipp "realistiska" genom att SKAKA KAMERAN? Alltså, Bay ser till så att allting skakas, för ytterligare "realism" (för det måste vi ju alla erkänna, att vi saknar realism när robotar från yttre rymden kommer till jorden och förvandlar sig till bilar). Därmed får man nästan huvudvärk av att titta på de flesta actionscener, eftersom kameran S - K - - A - A - A - K - A - A - A - A - R.
Bespara mig, Michael, men det gör inte Michael, han bara kör vidare, i två timmar och tjugo minuter.

Finns här någonting vi inte sett då? Låt mig räkna upp ett par saker:

1. "Intelligenta" robotar - Check
2. Varelser från yttre rymden som är vänliga / ovänliga mot oss - Check
3. Ung pojke / flicka som tar upp kampen mot det onda med hjälp av "intelligenta" robotar - Check
4. Mer dataanimation än i ett dator / tvspel - Check
5. Totalt obefintlig story - Check
6. Michael Bays ego - Check

Nej, ingenting vi inte har sett, tyvärr.

Ja, jag är lite bitter och lite elak, och det är egentligen ingen större poäng att göra personliga påhopp på Micke, men, på något sätt känner jag mig lurad, för jag vägrar erkänna att man inte kan göra bra fantasy actionfilm på detta tema.

Betyg (1-10) : 3, enbart så "högt" för att delar av filmen åtminstone var välgjorda.

Ok... film alltså

Jaha.. då skriver man sin första blogg. Tanken är att denna ska handla om film, och enbart om film. Så jag kommer att posta allt jag kan (och orkar) om filmer jag har sett och filmer jag för närvarande tänker på. Om någon (lyssnar) läser, är det bara extra roligt.

Jag vet, det är mycket Hollywoodfilm i mina "recensioner", men ska sanningen fram, tittar jag helst på Hollywoodfilm just nu, då det är lätt och underhållande (när det är bra) och kräver inte så mycket av mig som tittare. Jag har tillräckligt fullt upp i "verkliga livet" för att orka titta på filmer som Angelopolous Biodlaren, eller Michalkovs Brända av solen. Jag kan enkelt bli väldigt deprimerad av sådana filmer, på ett positivt sätt (hur vettigt det nu låter), men det tar kraft, energi. En Hollywoodfilm tar sällan mycket kraft och energi, det är bara att titta. Jaja, det är en generalisering, en hel del filmer från Hollywood har klar substans och också ett djup att röra och ta tag, men... de flest har det inte, inte alls.

Kan också tillägga att jag undviker ganska konsekvent att berätta för mycket om handlingen, gärna inte alls om jag kan undvika det.

/Ford