Grindhouse 2007

Handling: Två filmer, den ena, Planet Terror, handlar om en liten stad i Texas som blir attackerad av vilda, galna, viruszombies. Den andra, Death Proof, handlar om en seriemördare, Mike, som dödar tjejer med sin bil.

I Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos världar är män män, kvinnor är kvinnor, och blödande, spyende, mördande zombies är blödande, spyende, mördande zombies. Inget snack, den första filmen, Planet Terror är ÄCKLIG, men med en "twist". Rodriguez lyckas med att rimligen hålla kvar glimten i ögat, även om han i princip går över gränsen ett par gånger. Alla som gillar traditionella zombiefilmer, borde gilla den här, det finns ingen speciell handling, och alla, och jag menar ALLA, clichéer är på plats. Det är bara att köra igång filmrullarna. Passa också på att njuta av de påhittade trailerfilmerna mellan huvudfilmerna. Ett måste för alla fans av all sorts b-film och skräpfilm.

Hela filmen stinker skitig, rökig, 70-tals porrbiolokal, man nästan känner gamla cigarettfimpar i sätet när man ser den. Det syns att både Rodriguez och Tarantino är fullkomligt galna filmtöntar av bästa- och värsta slaget. De är som två unga smågrabbar som fått vara ensamma i lägenheten när föräldrarna stuckit iväg, de kan skita ner lägenheten och vara fula i mun så mycket de bara orkar. Tro mig, de orkar en hel del. Det enda jag saknar är det där riktigt beniga, knäckande ljudet från en zombie som blir skjuten i huvudet, men det får väl Lucio Fulci vara ensam om (Zombie 2, Zombie Flesheaters).

Del två: Snälla Quentin GE DIG, allting handlar inte bara om häftiga kommentarer och snackicka människor som säger "coola" saker, det gäller att få in någonting vettigt också. Killen har ett gediget filmintresse, men han ger sig inte, det måste "häftigas till", någonting måste hela tiden bli ett talesätt. Någonting måste hela tiden låta coolt annars är det inte värt att visa. ...och plötsligt.. jag vet inte hur det hände, men inga kommentarer från skådespelarna låter längre trovärdiga, utan nu låter det mer som om de rabblar sina repliker ut minnet, det ska bara ut, skitsamma hur. Men jag skulle kunna använda Quentins eget språk och bara skrika ut, med ett grovkalibrigt vapen i handen, munnen nära ögat på den jag säger det till: "GET TO THE FUCKING POINT, YOU MOTHERFUCKING MOTHERFUCKER!!!!!!!!!!"

Ok... (andas ut)... ett gäng hormonstinna tjejer snackar bara om killar, hur de ska tas, hur de ska sättas på, varför, och varför inte. men plötsligt, citeras det poeter! Det citeras Robert Frost, Stopping by Woods on a Snowy Evening, och man tänker, herregud, har Quentin blivit intellektuell? Nej då, ingen risk, det är också ett citat från Don Siegels "Telefon", med Charles Bronson, som rysk agent på uppdrag att förhindra ett antal "gömda" ryska agenter som väcks upp med just denna fras från Robert Frosts poem, och som följd spränger sig själva och diverse militära mål. Seriöst.. Quentin, så här låter inte folk, inte "vanligt folk". Med vanligt folk i denna synvinkel, syftas på dem som Quentin vill få oss att tro, hamnar i situationer som den här. Ja ja, jag vet att allt det här är "på skoj", men verkligen, någon form av verklighetskontroll, eller förankring, måste man ha? Annars kan han väl bara dataanimera och lägga dit all form av helylle idiot bimbo stämpel på allting?

Ok, Quentin är dum i huvudet, och han både tjänar pengar och får priser för det, för han vet hur han ska exploatera det. Han vet att om han filmar tillräckligt unga, häftiga, snygga brudar, och tillräckligt hårda, ärrade, våldsamma cowboys, då har han sitt säkrat under långa tider. Men jag är förvånad att folk inte tröttnar. Så, mitt i all denna sörja av clichéer, vad kan Kurt Russel med all sin charm göra? En hel del tydligen, inledningsvis. Det känns som om filmen kommer in i en mer lagom växel när Russel dyker upp, visst, han kör sina standardkommentarer, men på något sätt, när en kille som kan spela Elvisimitatör övertygande säger dem, tycks de plötsligt funka i just Quentins låtsasvärld. Sen gör helt plöstligt Quentin något som nästan bara han kan göra, mitt i detta hav av bajs sticker han upp handen, och säger "KOLLA!", och visar en riktigt häftigt och snygg bilkraschscen från ett par olika synvinklar, och det funkar, konstigt det än må vara, det gör det.

Men... det går över, sen snöar vi in på 70-tals filmkunskap, ett par 20-åriga tjejer blir helgalna över att köra en 1970 Dodge Challenger, bilen som Barry Newman körde i en av 70-talets häftigaste bilfilmer, Vanishing Point. Sen blir det biljakt, sen är det slut. Punkt.

Betyg: 6. Killen kan göra film, inget snack om saken, men han verkar trött, och gammal... och trött.