Gubben i stugan (1995)

Imdblänk

Handling: Dokumentär om Ragnar, som bor ute i Dalarnas finnskogar, vi får följa honom under ett års tid genom årstiderna.

Då och då ser jag en film som bara... varvar ner mig. Nina Hedenius film om gubben Ragnar är en sådan. Filmen tar sin början i Stockholms kalla storstadsrusning, övergångsställen, folkmängder, gatumusikanter. Sedan letar sig kameran sakta ut.. mer och mer, bilarna, motorvägen, de mindre motorlederna, de mer och mer tysta grusvägarna på landet, de vindlande skogsvägarna, allt medan bakgrundssuset sakta avtar, för att slutligen tystna helt.

Vi hör bara naturens rena, friska tystnad, och följs åt av den statiska, lugna kamerans bilder av öde granskog, små grusvägsskyltar till enstaka samhällen ..och slutligen öppnar sig skogen i en liten glänta, där ser man ett litet rött skogstorp, eller mindre hus, i två våningar, ett uthus, jordkällare, vissa byggnader dolda av den täta dalasnön. Inne i huset lägger Ragnar ett par vedstockar i sin vedspis, sedan sopar han omsorgsfullt upp på golvet efter sig. Vi hör enbart eldens sprakande och ibland vindens vinande runt huset.

Tittar man efter riktigt noga så ser man det, Ragnar är så väldigt omsorgsfull, han plockar och står i, han lämnar ingenting halvklart, han har sina rutiner, nästan ritualer, där han bor själv i sin lilla stuga. Han kokar sitt kaffe, han äter sitt knäckebröd, lyssnar på sin radio och tittar ut över sin lilla glänta, medan snön sakta faller ner. Och sedan tar han sig en liten lur på kökssoffan, en Kronbloms-aktig i trä. Själv känner man sig behagligt trött och rofylld, för det är på något sätt magiskt, trots att det inte är någonting annat än det mest naturliga man kan se, en gammal gubbe i en stuga som bara... är.

Ständigt visar Hedenius kamera oss nya bilder, aldrig rörligt, alltid statiskt. En gammal trästol, glöd från vedspisen. Någon musik hörs inte i den här filmen, ja, i alla fall inte förrän Ragnar spelar några av sina stenkakor på den gamla gramofonen.

Bilderna visar tidens gång, sakta kommer våren, fågelsång, alltmedan Ragnar gör sina sysslor och ibland påminns vi om världen utanför av radion, som genom sina olika program får agera bakgrund till de bilder vi ser när det kokas potatis, sopas, och så vidare..

Och man vaggas behagligt till ro, i synk med trädens toppar som vajar i den stundande vårluften, därför att det är tryggt, det är en annan värld. Men, på något sätt, ju mer jag tänker på det, är det vi som lever i en annan värld, många av oss som bor i städerna, för helt plötsligt tycker man att det här, som såg ödsligt och ovant ut från början, egentligen är världen. En värld där avgaser är borta, storstadens stress och jäkt finns inte, och man kan äntligen sakta men säkert mer och mer slappna av. Det är den här upplevelsen jag får när jag ser det här, att ja, det är ju så här, det här känns ju rätt, men jag hade på något sätt inte kommit på det själv, för jag har på många sätt alienerat mig från det här, och det som en naturlig del av att befinna sig och rota sig i ett större samhälle. Att man istället är på "besök" ute på landet, i skogen, i naturen , trots att man är en del av allt det där.

Under sommaren tar sig Ragnar ett bad i det badkar han har ute på sin gård, det är natt, stjärnorna syns, man hör surret från insekter och allt är frid och fröjd. Den här filmen är som ett mantra, man ser den för att finna tillbaka till det som man aldrig borde glömma, sig själv, naturen, friden.

Betyg: 10