Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)

Handling: Harry Potter står återigen inför mörkrets furste, Voldemort, denna gång, mer föreberedd och redo för mötet. Samtidigt möter han nya erfarenheter, och kärlek.

Ja, det låter som en dålig tvålopera, men, på något sätt lyckas det. Varje gång. Världen som vi följer Potter in i, är fantasifull, magiskt och spännande. Personligen är jag övertygad om att jag hade varit fullständigt galen i dessa filmer om jag varit 30 år yngre. Men det går så bra nu också. Visst må det vara anglo-hyllning, men jag måste erkänna, så mycket mer man kan åstadkomma genom att använda sig av charmiga, brittiska skådespelare, istället för macho- och sexistiska- typiskt, amerikanska.

Ja, visst är det fördomar, och visst är det ok att ha sådana. Men någon sanning ligger det i att man faktiskt lyckas framställa den här serien med viss finess, där faktiskt skådespelarprestationer går hand i hand med både historien som utspelar sig och de specialeffekter som ligger som bas för de flesta spektakulära händelseförloppen. Men, till skilland från många andra filmer, de lyckas att inte ta över, utan ligger i en sorts balans och harmoni med berättelsen.

Oavsett om filmen håller upp skådespelare som Ralph Fiennes och Gary Oldman (som för en gång skull inte spelar över) och en underbar rollprestation av Imelda Staunton som Dolores Umbridge, så fylls den ut så pass mycket mer av unga förmågor som ständigt lyckas lägga sig på en absolut lagom nivå av trovärdighet och charm. Bjuder filmen på någonting vi inte sett tidigare? Nej, egentligen inte, men vad gör det, det är ett roligt sätt att spendera 2 timmar på. För alla Harry Potter älskare (en hel del) är denna film ett måste. Själv har jag inte läst någon av böckerna, men visst får man lust när man ser det här.

Betyg: 7 (spännnade, välgjord och välspelad berättelse)