Mera film..

Ja, man ska bara hinna se mera film för att skriva om mera film, fullt upp för närvarande. Det blir väl lätt så här med bloggar som egentligen ingen läser, eller skriver på. ;)

Life on Mars (2006)

Handling: Sam Tyler är polis i nutidens England. Pga en bilolycka hamnar han i år 1973 som polis. Hans tillvaro går ut på att å ena sidan utföra sitt jobb, å andra sidan försöka ta reda på vad som hänt honom.

Det är riktigt skönt att se en sån här serie, som egentligen inte gör någonting nytt när det gäller handlingen, men som lägger på en liten spännande krydda i det hela. Det rör sig om en brittisk polis tv-serie och det är rena njutningen för alla som gillar lite "retro" - 70-tal och dessutom trivs med en välspelad och välskriven historia.

Sams (John Simm) tillvaro i en polisstation 30 år tidigare präglas av vilka enorma skillnader det är mellan dessa två världar, men samtidigt i modern tappning, där man får se vilka kval han också lider och vilka moraliska aspekter som påverkar honom. Det är mer typisk för en nutida serie att ta hänsyn till själsliga ting (se t ex Lost) än vad det var förr. Då och då stannar allting upp, och vi får följa Sams lidanden och krampaktiga trevanden att komma tillbaka "hem". Röster letar sig fram till honom från hans egen tid. Är han här, är han där...?

Under tiden löser Sam och hans kollegor brott i 70-talets England, med allt vad det innebär.

Betyg: 8 (välspelad och sevärd)

Imdb länk.

Hancock (2008)

Handling: Hancock är en superhjälte med attitydproblem, hur han än gör blir det fel, och det blir inte bättre förrän han räddar livet på en PR-konsult, som beslutar sig för att hjälpa honom förbättra sin image.

Sommarens hit i USA, med populäre Will Smith i huvudrollen som Hancock. Charlize Theron som PR-konsultens fru i delad biroll.
Det som fungerar för en gångs skull är att filmen inte kräver någon större skådespelarprestation för att fungera, därmed är Will mer än väl klippt och skuren för rollen, till skillnad från den tyngde, stressade och ensamme forskaren i I Am Legend, där Will inte alls fungerade och förstörde hela filmen. Istället fungerar hans one-liners allt som oftast och filmens bärande historia, den om kärlek, fungerar också rimligtvis.

I vanlig ordning lämnar en superhjältefilm från Hollywood lite kvar att önska när det gäller specialeffekter, en ordentlig dos finns här, men på något fantastiskt vis lyckas det inte slå över. Det stannar helt klart inom det man härdar ut.

Storyn i övrigt är precis så tunn och genomskinlig, när det gäller förklaringar, som man kan vänta sig av en Hollywood-blockbusterfilm.

Betyg: 6 (sevärd Smith i den typ av film han fungerar i)

The Incredible Hulk (2008)

Handling: Dr Banner (Ed Norton) är jagad av General Ross och måste ständigt vara på sin vakt, samtidigt som han strävar mot att finna ett botemedel mot det som förvandlar honom till Hulken!

Äntligen har saker och ting fallit lite mer på plats när det gäller Hulken filmer. Den förra filmen gränsade till ett drama, och all respekt för Ang Lee, men någon serietidningsregissör är han inte. Bättre att lämna över till lite nya förmågor istället, som Louis Leterrier, en regissör med ett fåtal filmer på sin meritlista, däribland actionfilmer som Transporter 2.

Hulken är fortfarande sitt lerfigursaktiga jag från den förra filmen, men det fungerar, däribland är Norton en betydligt bättre Banner, och Tim Roth som adrenalinsjuk skurk fungerar riktigt bra. William Hurt som General Ross och Liv (Aerosmiths dotter i Sagan om Ringen) Tyler som Elisabeth Ross, Banners gamla flamma, tja, hon gör det hon gjorde i Sagan om Ringen, ser ut som en alv och gråter en massa.

Filmen har taggat ner på dramaaspekten, "Jag är Hulken och har moraliska dilemman", till mer "HULKEN ÄR ARG", vilket det här ju egentligen handlar om. Dessutom klarar man ändå klämma dit lite hederligt storebrorhot och vapenindustri i det hela. Action, action och mer action, lagom mättat med lite Beauty & the Beast känsla och rimligt bra agerande från etablerade skådespelare. Extra poäng är slutet i relation till en annan serietidningsfilm ute just nu. Se filmen för att se vilken. ;)

Inte helt dumt!

IMDB länk.

Betyg: 7 (den håller, inget slår bossfighter i serier)

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Handling: Filmen återspelar den sista tiden i Jesse James liv, kort innan han blir mördad av sin kumpan Robert Ford.

Brad Pitt spelar Jesse James i det här ödesmättade, kalla och tunga dramat om mordet på densamme. Vi får följa honom och hans sorgsna efterföljare under den sista tiden i hans liv, med en kort blick på den efterföljande misär som präglade Robert Fords liv efter det som skulle bli hans livsverk, alltså att skjuta och döda Jesse James.

Det här är inte en "western" i dess typiska bemärkelse, utan snarare ett drama i minsta beståndsdel, de fåtal skottdueller som förekommer är snabbt avklarade, inte helt olikt Clint Eastwoods De Skoningslösa. Det finns inga ädla skottdueller här, inga hinder för att bli skjuten, eller, själv skjuta, någon i ryggen. Man tänker också på Robert Altmans mästerverk McCabe & Mrs Miller, från 1971, där hjälten, spelad av Warren Beatty, är en fåordig, men också i sin träighet, eftertänksam man.

James själv spelas alltså av Brad Pitt, som vid detta laget har en historia av neurotiska mördarporträtt i sitt register, och hanterar rollen mycket vant och välspelat. Han kanske saknar det där riktigt gedigna i en karaktärsskådespelare som skulle kunna ge ytterligare djup åt den sorgsna och paranoida själ som Jesse James tydligen var i den senare delen av sitt våldsamma liv. Casey Affleck lyckas mer eller mindre ge just precis den där obehagliga tonen till rollporträttet av Robert Ford om en man som man inte riktigt, hur man än försöker, kan sätta fingrarna på, eller på något sätt komma inpå. Till synes visar han alltså någon form av talang som hans äldre bror Ben Affleck tycks vara helt befriad ifrån.

Ett kort påpekande om filmens ledtema, bland annat skriven och spelat av Nick Cave, som molande lyckas ta sin in i själen och hela tiden vara närvarande med sina ödesmättande strängar av fioler och pianon, och aldrig missar en chans att ange känslan och aldrig är i vägen. Jag påminns av musik i samma stil i bröderna Coens Fargo. Mycket välgjord och passande i sin minimalistiska stil.

En film klart sevärd av alla som föredrar mindre actionbetonade dramer utspelade under den hårda amerikanska perioden före 1900-talets början.

IMDB Länk.

Betyg: 7.5

3:10 To Yuma (2007)

Handling: En rånare (Russel Crowe) har blivit tillfångatagen och en grupp män, med en fattig ranchägare (Christian Bale) i spetsen ska försöka få honom på tåget till fängelset i Yuma. Rånarens gäng tar till alla medel för att stoppa dem.

Detta är alltså en nyfilmatisering av Delmer Daves film från 1957, med Glen Ford i Crowes roll, berättelsen av författaren Elmore Leonard. Detta är en typiskt shoot-them-up western thriller. Då och då funkar det och det mesta klaffar, Crowes lagom moraliskt perplexa och mystiska bad-guy och Bales lagom stolta och trogne good-guy. Men precis som i senare tids westernfilmer så har tack och lov allting "smutsats" till ordentligt. Det är ett blodig och skitigt väst som här visas upp, trots att man mest ser ökenlandskap och småstäder.

Mitt i allt detta finns alltså de två centrala huvudgestalterna, som på ett eller annat sätt båda tycks sammanflätade av ödet. Pluspoäng för skådespelare som Peter Fonda (pinkerton), Ben Foster (psykotisk andreman till Crowes gängledare) och Alan Tudyk (från den utmärkta Sci-Fi serien Firefly). Väl genomfört, välspelat, välskrivet. Klart sevärd western.

IMDB länk.

Betyg: 7

Rome (2005-2007)

Handling: Vi följer det Romerska Imperiets utveckling, med Julius Caesar i spetsen.



Ända sedan jag såg Jag Claudius (och njöt av varenda minut), har jag saknat en liknande typ av serie, eller film. Där vi får följa både vardagslivets antika Rom, och också det adliga, politiska, religiösa och hedniska. Allting snärjs samman i en välgjort och välspelad historia, vi får följa den utveckling som Rom föll inför under den tid då det gick från republik till imperisk kejsardöme. Med Gauis Julius Caesar och Marcus Antonius i spetsen.

Men vi får också se Rom i sin underbara misär av smuts, mord, politiskt dubbelspel, vidskeplighet och erotiska eskapader. Jag lovar, så här har ni aldrig sett Rom förr. Om det finns minsta intresse för det antika och alla de spännande, vansinniga intriger som därav följer, missa då inte denna serie. HBO fortsätter sin seger med de mest välgjorda serier som sett dagens ljus i USA. Mycket sevärd.

IMDB länk.

Betyg: 8 (mycket välgjord serie som tyvärr aldrig lär bli mer än två säsonger lång)

Ocean's 13

Handling: Ocean och hans vänner ska hämnas en oförrätt som gjorts mot deras beskyddare Ruben.

Precis som i den förra filmen har Steven Soderbergh samlat sina närmaste skådiskompisar och gjort en film. Till skillnad från den förra filmen, lade han till handling, charm, bra musik, skådespelarprestationer, osv, osv. Sitt ner och njut, den här filmen är alldeles lagom lugnt och behaglig, den kräver inget speciellt, ni kan också passa på och softa till den trevliga lounge-musiken i modern tappning, i trogen 60-tals Rififi stil. Soderbergh glider vant fram med kameran, det här har han gjort förr, Pitt och Clooney har leendena på de rätta ställena. Skönt att se att de faktiskt lade ner lite tid på att göra film istället för att festa med kompisarna, vilket utan tvivel måste ha varit fokus bakom den förra filmen. I den här finns ingen speciellt tung handling heller, men man kan ta det lugnt, luta sig tillbaka, och bara svänga med. Ska man beklaga sig lite så är det att Soderbergh aldrig ger någon kvinna en chans att träda fram i filmen. Elen Barkin, som Pacinos hotellägares högra hand, är det närmaste, och det är tyvärr alldeles för lite på en så pass bra skådespelerska. Här når vi inga Sex, Lies & Videotape höjder. I övrigt är det bara att:

Betyg: 6 (ta det lugnt, ta en kall drink, softa, is)

IMDB länk.

Jumper (2008)

Handling: Hayden Christensen hoppar omkring jorden runt med hjälp av sina nyfunna teleportkrafter.

Den enda som lyckas verkligen hoppa i den här filmen är regissören, hans hopp undviker skickligt all form av intressant handling, och kretsar mer omkring hormonstinna tonårssvärmerier och diverse specialeffekter (som snabbt blir enformiga). Det hade eventuellt funnit chans för en bättre film här med annan handling (eller någon alls), andra skådespelare, annan regissör, annan författare, annan produktion, osv osv. Samuel Jackson går på sparlåga, även om han inte lyckas dyka ner i samma avgrunder som Snakes On A Plane.
Tråkig och oinspirerande film som saknar något annat än just det där som gör Hollywood som tråkigast när det är tråkigt, glimten i ögat och intelligens.
Betyg: 4 (trög och ointressant film, med ett fåtal hållbara specialeffekter).

IMDB Jumper.

Into The Wild (2007)

Handling: Chris vill tillsynes detsamma som unga samtida i hands ålder, efter att ha tagit studenten, att komma ut i världen och se sig om. Det är bara det att Chris har en lite annorlunda syn på det hela..

Sean Penn, som ju också är något av en Hollywoods outsider, en grovhuggen, tuff, tillyxad man, tilltalas nog utan tvekan att berätta den här historien om en ovanlig ung man, som inte räds ensamheten, och dessutom romatiserar kring olika romaner med handling kring det vilda, naturen, friheten. Det framkommer väldigt tydligt ändå, att när unge Chris frågar sina föräldrar varför i all världen de skulle köpa honom en ny bil (examenspresent), eftersom hans nuvarande slitna Datsun går hur bra som helst, att det ändå vilar något lite speciellt över den här unga mannen..

Den frihet som unge Chris tilltalas av är friheten från alla världsliga ägodelar, förutom de allra nödvändigaste för överlevnad, och framför allt, också friheten från sina föräldrar, sin far, som tycks stå modell för alla de samhällets konventioner och medelklasslättja som Chris ser ner på, rent av avskyr. Efter fängelset som det traditionella föräldrahemmet präglade, föds Chris på nytt under sina första dagar i frihet, till och med under ett nytt namn, som han hittar på under ett hygienbesök på en macktoalett, dopet kan man betrakta som de sista dollarsedlar han bränner innan han ger sig iväg från sin bil.

Till amerikansk 60-70tals musik, färdas Chris under det nya namnet Alexander Supertramp och möter olika människor på sin resa, människor som också har sina egna sfärer av antingen frihet, eller ok att bära, och han lär sig av dem, såsom de lär sig av honom, för det finns något klart och tydligt i hans oskuldsfullhet som de kan andas in. Under tiden vaggas man in i det poetiska som kommer av upplästa dikter från Chris, då till bilder där kameran inte bara visar det som händer runtomkring, utan också följer med och deltar, för att låta tittaren känna på lite av det där som man säkert vill känna lite mer av när man drömmer iväg sig själv.

..och vi får se vildmarken i flera av dess skepnader, även när den kan vara som värst i sin misär och fattigdom, storstaden, med sina gäckande skyskrapor, som sträcker sig mot himlen, som om de försöker fly helvetet därunder, ett av de få ställen där Chris, eller Alex som han kallar sig numera, inte står ut längre än ett par timmar. Storstadens vildmark är alldeles för obarmhärtig även för den mest romantiske idealisten.. tacksamt nog träffar Chris överallt på oaser i vildmarken, i form av människor som är sig själva och delar med sig, en av dem, en gammal man spelas av skådespelaren Hal Holbrook, och det borde ju säga sig självt, att en film där Hal Holbrook är med, kan aldrig riktigt misslyckas.

I slutet av filmen, får vi inte bara alltså se hur Chris möter vildmarken, men också hur vildmarken möter Chris, i dess hårda, oförlåtande äkthet.

Om man ska säga något negativt om filmen så skulle det kunna vara att den är lite för fragmenterad, egentligen är det en samling bilder, löst förklarande och kanske inte alltid i någon vettig ordning. Kameraarbetet blir tyvärr lite stelt, speciellt i en sådan här lång film, 143 minuter, förutom vid några speciella ögonblick, där bildarbetet glänser, är det normal, traditionell kamera, inte för att det är något fel i sig. Eventuellt skulle filmens längd kunna kortas en bit också.

Betyg: 7 (precis som i sina tidigare filmer, visar Penn oss ett porträtt av människor som lever vid gränsen).

IMDB länk.

No Country For Old Men (2007)

-"You know.. uh ..I.. counted the floors of this building from the street?"
-"And?"
-"There's one missin' "
-"We'll look into it."

En kort dialog mellan två okända män i bröderna Coens senaste western-inspirerade epos, som både säger ingenting alls, samtidigt som den antyder att de inte det minsta har mist sin oefterhärmliga förmåga att alstra sjuk, svart humor när den är som bäst, skjuten från höften.

På något sätt lyckas bröderna (när de gör det som bäst) att ständigt skildra existentialistiska händelser från den "ultra-normala" sidan. De kan lyfta ut normala människor och spegla dem så tydligt i deras miljö, att de helt plötsligt ter sig abnorma, trots att de på något sätt fortfarande lyckas röra sig i helt vardagliga miljöer och händelser. De flyger runt ödets vindar, för att skildra det poetiskt, men tro mig, i de plötsliga explosionerna av våld, finns väldigt lite poetiskt kvar.

Har man sett andra Coen filmer så vet man att det kan bli blodigt, väldigt blodigt, och detta utan någon som helst förvarning, och det kan drabba vem som helst, precis som på riktigt så att säga.

Vad vill de säga med den här filmen? Det finns mycket att tolka in, som till exempel den alienation som åldrandet medför i relation till världen, eller, kanske hur händelser som man inte har någon kontroll över spelas ut, just ödets nyck, som jag nämnde tidigare. Intelligent nog ger filmen inga svar, den bara visar oss händelser, eventuellt ger oss möjligheter att själva ställa frågor, eller bara helt enkelt att inte göra någonting annat än ryckas med i denna åktur ut i Coen-country som alltid tycks ha ett nytt sätt att säga någonting om den enkla, enskilda människan som vi alla känner igen på något sätt inom oss själva.

Filmens höjdpunkter glider mellan drama-melodram till nervpirrande spänning, till moralisk-existentiella dilemman, allt i en berg-och dalbane-karusell.

Filmen är inte lika klar i sin charismatiska, ironiska och satiriska beskrivning av människan som i deras mästerverk Fargo, men de får ändå till det med alla dessa cowboy Texans, som stövlar sig fram i en grovhuggen, dammig verklighet och faller som käglor när liemannen ständigt slår till.

Utmärkta rollprestationer av Josh Brolin, Tommy Lee Jones, och framför allt av Javier Bardem som spelar den osannolika karaktären Anton Chigurh, fåordig, allvarlig och mycket, mycket dödlig. Coen har fortfarande "det" som gör dem unika, missa inte denna film.

Betyg: 8 (klassisk action-thriller, med en Coenskt human twist).

IMDB länk.

Melodifestivalen (2008 Del 1 eller 2 av 15)

Jaha.. varför skriver jag om det här, varför ser jag på det överhuvudtaget? Jag hör det faktiskt i bakgrunden, eftersom jag inte orkade byta kanal och tänkte, tja, det är lika bra att ha det på. Det slår mig, att varje år tycks melodifestivalerna vilja slå sig själva i sämre och sämre prestanda, gällande både presentation och sångprestationer. Jag kommer fortfarande ihåg, på den gamla "goda" tiden, när Anna Book tappade tonen vid ett tillfälle i sin sång, och alla pratade om det dagen efter. Det var på den tiden då vi hade en (1) melodifestival och så gott som ALLA höll tonen.

Numera har vi MÅNGA melodifestivaler och telefonröstningar (som går till Radiohjälpen, eftersom det är lättare att få folk att skänka bort pengar genom att låta dem rösta på musik, än att tilltala deras goda etiska vilja, jag vet det där var bittert, men nuvarande melodifestival tar fram det bittra i mig :P ). Vad jag kan säga är att Anna Book skulle kunna vara lugn i den här melodifestivalen för jag hörde ingen hålla tonen igenom de stycken som återspelades efter att ordinarie sånger framförts. Dessutom tror jag att ingen av låtarna kommer att ha någon vinstchans i Eurovision Song Contest, eftersom det var på tok för lite pajaskonster på scen (detta säger jag utan att ha sett e-Types framförande, som jag hyser en smula hopp till).

Jag säger gratulerar till Sveriges licensstödda television för den sämsta melodifestivalen jag sett (hört) någonsin.

Betyg: 2 (inte ens underhållningsvärde i det lågkvalitativa, Björn Gustafsson lyfter betyget till det dubbla, men inte ens han klarar denna tyngd av dynga över sina sköra, små axlar)

Beowulf (1999)

(jag bjuder på de spanska texterna)

Handling: Beowulf kommer till ett slott för att bekämpa det onda som dödar dess invånare.

Inte mycket att säga, den här filmen är som en dålig hårdrocksvideo på överdos, det slinker inte igenom så mycket som ens ett subtilt uns av talang, vare sig framför eller bakom kameran. Specialeffekterna är bedrövliga, skådelspelarna, med Christopher (Highlander 1,2,3 osv) Lambert i spetsen, är bedrövliga. Se INTE den här filmen, passa på att se något roligt som t ex Mumien 1 + 2, monsterfilm av samma typ, men åtminstone med mer lyckade specialeffekter. Det är inte det att filmen håller låg budget, det finns MASSVIS med bra lågbudgetfilmer, men det ska gärna till lite finess, något som den här filmen är kliniskt ren ifrån. Skräp.

Betyg: 2 (En riktigt korkad film som försöker nå de djup av värdelöshet som Tomb Raider 1 (och framförallt 2) kommer ner i, men inte kommer riktigt ända fram, kalkonvarning)