Into The Wild (2007)

Handling: Chris vill tillsynes detsamma som unga samtida i hands ålder, efter att ha tagit studenten, att komma ut i världen och se sig om. Det är bara det att Chris har en lite annorlunda syn på det hela..

Sean Penn, som ju också är något av en Hollywoods outsider, en grovhuggen, tuff, tillyxad man, tilltalas nog utan tvekan att berätta den här historien om en ovanlig ung man, som inte räds ensamheten, och dessutom romatiserar kring olika romaner med handling kring det vilda, naturen, friheten. Det framkommer väldigt tydligt ändå, att när unge Chris frågar sina föräldrar varför i all världen de skulle köpa honom en ny bil (examenspresent), eftersom hans nuvarande slitna Datsun går hur bra som helst, att det ändå vilar något lite speciellt över den här unga mannen..

Den frihet som unge Chris tilltalas av är friheten från alla världsliga ägodelar, förutom de allra nödvändigaste för överlevnad, och framför allt, också friheten från sina föräldrar, sin far, som tycks stå modell för alla de samhällets konventioner och medelklasslättja som Chris ser ner på, rent av avskyr. Efter fängelset som det traditionella föräldrahemmet präglade, föds Chris på nytt under sina första dagar i frihet, till och med under ett nytt namn, som han hittar på under ett hygienbesök på en macktoalett, dopet kan man betrakta som de sista dollarsedlar han bränner innan han ger sig iväg från sin bil.

Till amerikansk 60-70tals musik, färdas Chris under det nya namnet Alexander Supertramp och möter olika människor på sin resa, människor som också har sina egna sfärer av antingen frihet, eller ok att bära, och han lär sig av dem, såsom de lär sig av honom, för det finns något klart och tydligt i hans oskuldsfullhet som de kan andas in. Under tiden vaggas man in i det poetiska som kommer av upplästa dikter från Chris, då till bilder där kameran inte bara visar det som händer runtomkring, utan också följer med och deltar, för att låta tittaren känna på lite av det där som man säkert vill känna lite mer av när man drömmer iväg sig själv.

..och vi får se vildmarken i flera av dess skepnader, även när den kan vara som värst i sin misär och fattigdom, storstaden, med sina gäckande skyskrapor, som sträcker sig mot himlen, som om de försöker fly helvetet därunder, ett av de få ställen där Chris, eller Alex som han kallar sig numera, inte står ut längre än ett par timmar. Storstadens vildmark är alldeles för obarmhärtig även för den mest romantiske idealisten.. tacksamt nog träffar Chris överallt på oaser i vildmarken, i form av människor som är sig själva och delar med sig, en av dem, en gammal man spelas av skådespelaren Hal Holbrook, och det borde ju säga sig självt, att en film där Hal Holbrook är med, kan aldrig riktigt misslyckas.

I slutet av filmen, får vi inte bara alltså se hur Chris möter vildmarken, men också hur vildmarken möter Chris, i dess hårda, oförlåtande äkthet.

Om man ska säga något negativt om filmen så skulle det kunna vara att den är lite för fragmenterad, egentligen är det en samling bilder, löst förklarande och kanske inte alltid i någon vettig ordning. Kameraarbetet blir tyvärr lite stelt, speciellt i en sådan här lång film, 143 minuter, förutom vid några speciella ögonblick, där bildarbetet glänser, är det normal, traditionell kamera, inte för att det är något fel i sig. Eventuellt skulle filmens längd kunna kortas en bit också.

Betyg: 7 (precis som i sina tidigare filmer, visar Penn oss ett porträtt av människor som lever vid gränsen).

IMDB länk.

No Country For Old Men (2007)

-"You know.. uh ..I.. counted the floors of this building from the street?"
-"And?"
-"There's one missin' "
-"We'll look into it."

En kort dialog mellan två okända män i bröderna Coens senaste western-inspirerade epos, som både säger ingenting alls, samtidigt som den antyder att de inte det minsta har mist sin oefterhärmliga förmåga att alstra sjuk, svart humor när den är som bäst, skjuten från höften.

På något sätt lyckas bröderna (när de gör det som bäst) att ständigt skildra existentialistiska händelser från den "ultra-normala" sidan. De kan lyfta ut normala människor och spegla dem så tydligt i deras miljö, att de helt plötsligt ter sig abnorma, trots att de på något sätt fortfarande lyckas röra sig i helt vardagliga miljöer och händelser. De flyger runt ödets vindar, för att skildra det poetiskt, men tro mig, i de plötsliga explosionerna av våld, finns väldigt lite poetiskt kvar.

Har man sett andra Coen filmer så vet man att det kan bli blodigt, väldigt blodigt, och detta utan någon som helst förvarning, och det kan drabba vem som helst, precis som på riktigt så att säga.

Vad vill de säga med den här filmen? Det finns mycket att tolka in, som till exempel den alienation som åldrandet medför i relation till världen, eller, kanske hur händelser som man inte har någon kontroll över spelas ut, just ödets nyck, som jag nämnde tidigare. Intelligent nog ger filmen inga svar, den bara visar oss händelser, eventuellt ger oss möjligheter att själva ställa frågor, eller bara helt enkelt att inte göra någonting annat än ryckas med i denna åktur ut i Coen-country som alltid tycks ha ett nytt sätt att säga någonting om den enkla, enskilda människan som vi alla känner igen på något sätt inom oss själva.

Filmens höjdpunkter glider mellan drama-melodram till nervpirrande spänning, till moralisk-existentiella dilemman, allt i en berg-och dalbane-karusell.

Filmen är inte lika klar i sin charismatiska, ironiska och satiriska beskrivning av människan som i deras mästerverk Fargo, men de får ändå till det med alla dessa cowboy Texans, som stövlar sig fram i en grovhuggen, dammig verklighet och faller som käglor när liemannen ständigt slår till.

Utmärkta rollprestationer av Josh Brolin, Tommy Lee Jones, och framför allt av Javier Bardem som spelar den osannolika karaktären Anton Chigurh, fåordig, allvarlig och mycket, mycket dödlig. Coen har fortfarande "det" som gör dem unika, missa inte denna film.

Betyg: 8 (klassisk action-thriller, med en Coenskt human twist).

IMDB länk.

Melodifestivalen (2008 Del 1 eller 2 av 15)

Jaha.. varför skriver jag om det här, varför ser jag på det överhuvudtaget? Jag hör det faktiskt i bakgrunden, eftersom jag inte orkade byta kanal och tänkte, tja, det är lika bra att ha det på. Det slår mig, att varje år tycks melodifestivalerna vilja slå sig själva i sämre och sämre prestanda, gällande både presentation och sångprestationer. Jag kommer fortfarande ihåg, på den gamla "goda" tiden, när Anna Book tappade tonen vid ett tillfälle i sin sång, och alla pratade om det dagen efter. Det var på den tiden då vi hade en (1) melodifestival och så gott som ALLA höll tonen.

Numera har vi MÅNGA melodifestivaler och telefonröstningar (som går till Radiohjälpen, eftersom det är lättare att få folk att skänka bort pengar genom att låta dem rösta på musik, än att tilltala deras goda etiska vilja, jag vet det där var bittert, men nuvarande melodifestival tar fram det bittra i mig :P ). Vad jag kan säga är att Anna Book skulle kunna vara lugn i den här melodifestivalen för jag hörde ingen hålla tonen igenom de stycken som återspelades efter att ordinarie sånger framförts. Dessutom tror jag att ingen av låtarna kommer att ha någon vinstchans i Eurovision Song Contest, eftersom det var på tok för lite pajaskonster på scen (detta säger jag utan att ha sett e-Types framförande, som jag hyser en smula hopp till).

Jag säger gratulerar till Sveriges licensstödda television för den sämsta melodifestivalen jag sett (hört) någonsin.

Betyg: 2 (inte ens underhållningsvärde i det lågkvalitativa, Björn Gustafsson lyfter betyget till det dubbla, men inte ens han klarar denna tyngd av dynga över sina sköra, små axlar)