Eastern Promises (2007)

Handling: Vi följer händelseutvecklingen efter en ung fjortonårig rysk flicka som dör i barnsäng och den sköterska som efterforskar vad som hände henne.

David Cronenberg har gjort sig känd genom åren av att kunna leverera både surrealistiska och makabra konststycken. Jag säger konststycken därför att vissa av filmerna saknar motsvarighet mer eller mindre, inom sina områden. Det finns alltid den där lilla "twisten" som gör Cronenbergs filmer intressanta, kanske inte alltid bra och långt ifrån perfekta, men så gott som alltid intressanta. I det här fallet rör det sig en ung sjuksköterskas efterforskningar på en enbart 14 år ung flicka som i filmens början trillar in på ett apotek med svåra underlivsblödningar och höggravid. En dagbok som flickan har på sig leder sjuksköterskan (Naomi Watts) in i den ryska maffias undre värld i London. Vi träffar den nyintagne chauffören (Viggo Mortensen) och hans chef (Armin Mueller-Stahl) och dennes son (Vincent Cassel), alla medlemmar in en falang inom den ryska maffian. PÅ något sätt knyts alla dessa ihop i ett blodig nystan som har dagboken och dess innehåll i centrum.

Alla roller görs av garvade skådespelare, det finns heller inget som är något direkt fel, bortsett från det traditionella "rysk-brytnings-engelska" som tack och lov i flera fall går över till ren ryska. Speciellt Viggo Mortensen kan lyftas upp för ett ganska subtilt spel, en tillbakadragen ryss som öppnar sig enbart vid ett fåtal tillfällen. Han balanserar lite med sin rolltolkning mellan överspelande, men lyckas aldrig riktigt trilla dit, utan klarar sig bra. Naomi Watts gör det hon brukar, ser sårad och frågande ut, även om hon gör det bra.

När det gäller det där "speciella" i Cronenbergs still, finns det inte mycket, men i fallet det blodiga, exploderar filmen tidvis i MYCKET våldsamma scener, även om dessa aldrig på något sett tar över filmens handling. Det finns en del likheter att dra till den brillianta Little Odessa av James Grey, även om Eastern Promises på många håll saknar det stilla, perfekta bildspråk som präglar den förra filmen. Dock finns alla paraleller till organiserad, rysk brottslighet i anknytning till familjerelationer och traditioner.

Filmen avser att visa vilken mentalitet och metoder som den organiserade blottsligheten inte drar sig det minsta ifrån att använda sig av inom bl a trafficking, vilket främst är i fokus i denna handling. Vi får mest en kortare inblick, och troligen är syftet att visa att så här går det, varje dag, och att det fortsätter, det finns inget slut, bara ett ändlöst utnyttjande av bräckliga människoliv, oavsett på vilken sida om slaktarkniven de befinner sig. Filmen ger inga svar, men ställer heller inga frågor, utan presenterar ett par utdrag händelser kring, som tidigare nämnts en central punkt, en dagbok och en ung flicka som berättar om sitt korta och sorgliga liv.

Betyg: 7.5 (trodde inte att jag skulle gå in på halvbetyg, men vad kan man göra), klart sevärd film om man är inställd, se bara upp tidvis för brutala scener.

Gubben i stugan (1995)

Imdblänk

Handling: Dokumentär om Ragnar, som bor ute i Dalarnas finnskogar, vi får följa honom under ett års tid genom årstiderna.

Då och då ser jag en film som bara... varvar ner mig. Nina Hedenius film om gubben Ragnar är en sådan. Filmen tar sin början i Stockholms kalla storstadsrusning, övergångsställen, folkmängder, gatumusikanter. Sedan letar sig kameran sakta ut.. mer och mer, bilarna, motorvägen, de mindre motorlederna, de mer och mer tysta grusvägarna på landet, de vindlande skogsvägarna, allt medan bakgrundssuset sakta avtar, för att slutligen tystna helt.

Vi hör bara naturens rena, friska tystnad, och följs åt av den statiska, lugna kamerans bilder av öde granskog, små grusvägsskyltar till enstaka samhällen ..och slutligen öppnar sig skogen i en liten glänta, där ser man ett litet rött skogstorp, eller mindre hus, i två våningar, ett uthus, jordkällare, vissa byggnader dolda av den täta dalasnön. Inne i huset lägger Ragnar ett par vedstockar i sin vedspis, sedan sopar han omsorgsfullt upp på golvet efter sig. Vi hör enbart eldens sprakande och ibland vindens vinande runt huset.

Tittar man efter riktigt noga så ser man det, Ragnar är så väldigt omsorgsfull, han plockar och står i, han lämnar ingenting halvklart, han har sina rutiner, nästan ritualer, där han bor själv i sin lilla stuga. Han kokar sitt kaffe, han äter sitt knäckebröd, lyssnar på sin radio och tittar ut över sin lilla glänta, medan snön sakta faller ner. Och sedan tar han sig en liten lur på kökssoffan, en Kronbloms-aktig i trä. Själv känner man sig behagligt trött och rofylld, för det är på något sätt magiskt, trots att det inte är någonting annat än det mest naturliga man kan se, en gammal gubbe i en stuga som bara... är.

Ständigt visar Hedenius kamera oss nya bilder, aldrig rörligt, alltid statiskt. En gammal trästol, glöd från vedspisen. Någon musik hörs inte i den här filmen, ja, i alla fall inte förrän Ragnar spelar några av sina stenkakor på den gamla gramofonen.

Bilderna visar tidens gång, sakta kommer våren, fågelsång, alltmedan Ragnar gör sina sysslor och ibland påminns vi om världen utanför av radion, som genom sina olika program får agera bakgrund till de bilder vi ser när det kokas potatis, sopas, och så vidare..

Och man vaggas behagligt till ro, i synk med trädens toppar som vajar i den stundande vårluften, därför att det är tryggt, det är en annan värld. Men, på något sätt, ju mer jag tänker på det, är det vi som lever i en annan värld, många av oss som bor i städerna, för helt plötsligt tycker man att det här, som såg ödsligt och ovant ut från början, egentligen är världen. En värld där avgaser är borta, storstadens stress och jäkt finns inte, och man kan äntligen sakta men säkert mer och mer slappna av. Det är den här upplevelsen jag får när jag ser det här, att ja, det är ju så här, det här känns ju rätt, men jag hade på något sätt inte kommit på det själv, för jag har på många sätt alienerat mig från det här, och det som en naturlig del av att befinna sig och rota sig i ett större samhälle. Att man istället är på "besök" ute på landet, i skogen, i naturen , trots att man är en del av allt det där.

Under sommaren tar sig Ragnar ett bad i det badkar han har ute på sin gård, det är natt, stjärnorna syns, man hör surret från insekter och allt är frid och fröjd. Den här filmen är som ett mantra, man ser den för att finna tillbaka till det som man aldrig borde glömma, sig själv, naturen, friden.

Betyg: 10

The Condemned (2007)

Handling: Ingen speciell, men om vi ska tvingas skriva en, ok, kille slåss mot andra på en ö, en får leva, alla andra måste dö.

Steven Austin som huvudrollsinnehavare har en viss chans i kommande actionfilmer efter sin World Wrestling Chanpionship karriär, som stor actionbuse. När det gäller resten av filmen ska jag fatta mig kort:

Se The Running Man
Se Battle Royale

Glöm den här filmen.

Betyg: 3

Vanishing Point (1971)

Handling: Kowalski (Barry Newman), levererar bilar till olika destinationer. Denna gång mellan Colorado och San Fransisco. På vägen blir han jagad av alla polismän som hestar honom igenom olika delstater i jakt på honom och hans 1970 Dodge Challenger.

Precis som andra filmer från denna tid tycks regissören (Richard C Sarafian) ha haft den där ljuva friheten som många filmer präglas av, friheten att berätta en historia utan ett särskilt mål, eller utan någon egentlig drivkraft, bara sitt eget, mystiska syfte. Vi följer denna hjälte, eller till och med antihjälte på sin golgatafärd genom det soliga helvete som är amerikanska Nevadaöknen, i vild jakt av ett antal korsfararpoliser, som inte tycks sky några medel att fånga honom.

Detta är en film som främst utspelar sig i bilsätet, i höga hastigheter, vilda biljakter. Men som så många andra filmer från denna tid, handlar den också om frihet, om individens utbrytning från alla de konventioner som ständigt håller dem i bojor. Kowalski är en frihetens martyr som seglar på de öde vägarna som en pirat genom sargassohavet, ständigt gäckandes de efterföljande förgörarna. Symbolik nog, men i sanning, filmen speglas väldigt tydligt av en stil typiskt för sjuttiotalsfilmer, tidiga sådana framför allt. Där individen slår sig fram som en maktfaktor och faktiskt ger andra, sökande själar, om än åtminstone för en stund, en smula hopp, att det finns en chans därute, att någon -vågar- och kan klara sig mot överhögheten.

Vackert och stilfullt filmad, actionfyllt men ändå så lugnt och icke stressig kamerastil, långa tagningar i närbild på hjälten när han driver framåt i sin vansinnesförd mot... ja, sig själv, om inget annat. Träigt, men välspelat av Barry Newman, som en tyst och bitter man, med mångbottnat förflutet och till synes ingen eller all anledning att göra det han gör. Andra roller är mindre i denna film, det finns alltså en huvudroll, men knappt några bi-roller. Folk kommer och går (eller åker motorcykel nakna) och antingen jagar honom, eller hjälper honom, på sin vallfärd till hippierikets förlovade stad, San Fransisco. Som en tidsstudie är filmen mycket sevärd, sitt ner, titta på den, och slappna av och njut av till synes ingen speciell anledning annan än det syfte filmen har för dig som tittare och som en bild över en tid då filmer gjordes på ett helt annat sätt än de görs idag.

Betyg: 8 (en film välförtjänt av sin kultfilmstitel)

The Bourne Ultimatum (2007)

Handling: Än en gång jagas Jason Bourne (Matt Damon) av CIA, men han själv fortsätter att jaga källan till den gåta som han själv är, kommer han att få svar denna gång?

Vi befinner oss i tredje delen om spionen Jason Bourne och det dilemma han stöter på då han försöker gräva i vem han själv är, och en gång var. Spelat ypperligt av Matt Damon, som till skillnad från sin vapendragare Ben Affleck både har talang, karisma och om än spelad, till synes intelligens av någon form. Filmen här handlar alltså inte om Affleck, men meningen före var väldigt mild för att uttrycka mina åsikter om denne. Låt oss lämna "daredevil" en stund och gå vidare med historien om Jason Bourne..

När det gäller filmstilen är den mer eller mindre berömvärd, eftersom det gäller att i hög grad beskriva hets i överdos. Vi ser en film om en jagad och härjad man, å ena sidan jagad av spionorganistationen han en gång tillhörde (om än som "black-ops" agent), å andra sidan förföljd av sina egna inre demoner i form av fragmenterade minnsebilder, ansikten, händelser, som han en gång varit del av. Detta lyckas Damon mer eller mindre att få fram övertygande, även om de moment som är stilla i denna film är väldigt få. Det måste ändå påpekas att han har haft tre filmer på sig att bygga in denna känsla, och visst har det fungerat. Vi får följa Bourne genom vilda vansinnefärder genom London, Madrid, Marocco och New York, med en kamera som hela tiden lyckas påpeka för oss hur vilt det går, snabbredigerat och handburet. Här bör också noteras att kameramannen istället för att onanera med kameran i hand (som i Michael Bays filmer), faktiskt ger oss en stressad, berg-och-dalbaneåkning precis vid de tillfällen då dessa passar in I FÖLJD med filmen, inte rakt över allting som en ångvält. Snyggt jobbat.

Förutom Damon, bärs filmen upp av etablerade namn som David Strathaim, Scott Glenn, Joan Allen och sist men inte minst, Albert Finney. Alla dessa gör sitt till att hålla uppe ett spionspektakel som fungerar perfekt som just dess syfte, att hålla oss spända och underhålla.

Lyckas det? Javisst gör det, det är full fart hela vägen och bara att blåsa på. Det håller och är fulltsändigt spännande och underhållande om än i högsta grad rimligen förutsägbart. Klart sevärd actionthriller.

Betyg: 7 (bra jobbat Matt, fortsätt såhär)

Snakes On A Plane (2006)

Handling: Samuel L Jackson transporterat ett huvudvittne via flygplan till Los Angeles. Väl i luften, släpps hundratals giftiga ormar lös och orsaker jämmer och elände, och.. ond bråd död.

Jaha.. det finns egentligen ingenting att tillägga här. Det här flygplanet är så framtungt av clichéer att det borde ha störtat direkt. Tyvärr är inte så fallet, utan man tvingas sitta igenom dataanimerad orm efter dataanimerad orm slingra sig fram och bita allt i sikte. Den här filmen har allt, hårdför hjälte som skriker ut sitt hat mot ormarna (det här är Samuel L Jackson, han skriker alltid), ung hipp surfingkille som räddar dagen, mamma med baby, elak och dum okänd person som är enbart till för att dödas på ett (rättmätigt) sätt som roar tittarna, flygvärdinna som heter Tiffany, pilot som blir biten, osv, osv, osv...

Det enda stora mysterium med hela den här filmen är varför jag egentligen såg den. Ingen aning, den var en enda stor röra av ingenting, med Hollywoodbudget som heter duga. Trams.

Betyg: 2 (det här var i princip så dåligt det kan bli)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)

Handling: Harry Potter står återigen inför mörkrets furste, Voldemort, denna gång, mer föreberedd och redo för mötet. Samtidigt möter han nya erfarenheter, och kärlek.

Ja, det låter som en dålig tvålopera, men, på något sätt lyckas det. Varje gång. Världen som vi följer Potter in i, är fantasifull, magiskt och spännande. Personligen är jag övertygad om att jag hade varit fullständigt galen i dessa filmer om jag varit 30 år yngre. Men det går så bra nu också. Visst må det vara anglo-hyllning, men jag måste erkänna, så mycket mer man kan åstadkomma genom att använda sig av charmiga, brittiska skådespelare, istället för macho- och sexistiska- typiskt, amerikanska.

Ja, visst är det fördomar, och visst är det ok att ha sådana. Men någon sanning ligger det i att man faktiskt lyckas framställa den här serien med viss finess, där faktiskt skådespelarprestationer går hand i hand med både historien som utspelar sig och de specialeffekter som ligger som bas för de flesta spektakulära händelseförloppen. Men, till skilland från många andra filmer, de lyckas att inte ta över, utan ligger i en sorts balans och harmoni med berättelsen.

Oavsett om filmen håller upp skådespelare som Ralph Fiennes och Gary Oldman (som för en gång skull inte spelar över) och en underbar rollprestation av Imelda Staunton som Dolores Umbridge, så fylls den ut så pass mycket mer av unga förmågor som ständigt lyckas lägga sig på en absolut lagom nivå av trovärdighet och charm. Bjuder filmen på någonting vi inte sett tidigare? Nej, egentligen inte, men vad gör det, det är ett roligt sätt att spendera 2 timmar på. För alla Harry Potter älskare (en hel del) är denna film ett måste. Själv har jag inte läst någon av böckerna, men visst får man lust när man ser det här.

Betyg: 7 (spännnade, välgjord och välspelad berättelse)

4: Rise of the Silver Surfer (2007)

Handling: Återigen får vi möta den fantastiska fyran, denna gång ska de stoppa hotet från Silversurfaren och förhindra jordens undergång!

Ja... var ska jag börja...
Jessica Alba, en söt tjej (tycker tydligen vissa), men.. hon är INTE Sue Storm. Stan Lee, som skapade ursprungserien (f.ö. i en liten cameo som någon som försöker smita in på ett bröllopp), kan bara inte ha tänkt sig Sues framtoning som en flicksnärta vars intresse för överdriven blå ögonskugga ska överträffa hennes eventuella intressen i forskning. Tack och lov har de lyckats rädda detta genom att hon använder glasögon ett par gånger under filmens gång. Seriöst, det här måste vara den dummaste castingen någonsin, ok ok, det är antagligen inte dem dummaste, men bra nära. Alla andra gör det de ska, följa ett urkasst manus tills filmen är slut, men Alba.. detta är alltså så illa att jag verkligen undrar hur det här gick till. Jaja jag vet, snygg tjej, Hollywood, osv osv, men HON SER JU INTE ENS BRA UT!

Filmen lyckas enbart exellera vid de tillfällen då allting är helt dataanimerat, än en gång lyckas Hollywood överträffa skådespeleri med datagrafik. Filmen går på räls, ja, den lyckas hela tiden försöka glida ur rälsen, men slentrian tar över, det är bara att åka hela vägen till slutstationen. Ett enda stork åsk- och blixnedslag i överdrivna specialeffekter. Jag försöker komma på en enda scen som hade någon form av fyndighet och originalitet, men nej, allt är kört i det oändliga och så torrt att det får Sahara att se ut som Atlanten i jämförelse. Själv växte jag upp med Marvels serietidningar, Spindlemannen, Hulken, Fantastiska Fyran... osv, men nej, jag väntar fortfarande på att någon ska göra bra versioner på den här serien, för det har de inte ännu gjort.

Betyg: 3 (bra specialeffekter, för de som enbart går på bio i avsikt att se ett enda stort datademo, blir smått nöjda).

King Kong 2005

Handling: Eh.. det är King Kong, inget nytt.

Fattar mig kort denna gång. Efter Sagan om ringen gav Peter Jackson sig på King Kong av någon anledning. Det var ju i och för sig 1933 som det sist gjordes en bra film på historien, vi bortser från John Guillermins 1976 variant, som förvisso införde mer av känslan av sympati mellan flickan och odjuret. Något som Jackson spelar vidare på i den här filmen.

Kong från 2005 är mycket mer "djurisk" dvs, lik en riktig gorilla, än någon av de tidigare två filmerna. Ursprungligen tyckte jag det var lite dåligt, men efteråt anser jag att det fungerade riktigt bra. Vidare kan man ju gissa sig till att om Jackson har filmat, så finns det gott om specialeffekter i form av dataanimation. Visst, det finns massvis, i vissa fall t o m mer än nödvändigt, som t ex insektsscenen i ravinen. Men det fungerar i stort sett på det hela taget, filmen har som sagt lagt mycket tonvikt på det samförstånd, eller sympati, som uppstår mellan skönheten och odjuret, vilket också i så gott som alla fall fungerar, även om musiken blir lite för trevande och ansiktuttrycken blir lite för högtravande. Peter Jackson har förmågan att regissera monster, varelser och djur bättre än människor, detta står i sig även i den här filmen. King Kong själv agerar betydligt bättre än den i vanlige fall ganska sympatiske Jack Black.

Black fungerar inte alls i den här filmen, han har mest en massa förvillande uttryck, förmodligen baserade på dålig personregi, för han har lyckats i så många andra filmer. Det kan ju också vara ett problem att den här filmen kräver lite mer av Black än sedvanlig komik, inte mycket mer, men i alla fall en liten gnutta. I princip gör ingen av de mänskliga karaktärerna en varaktig prestation, inte heller Adrien Brody eller Naomi Watts, bägge med lysande prestationer bakom sig (nåja, i vissa fall). Jag skulle vilja kora den här filmens bästa skådespelarprestation till King Kongs, alltså den regi som Jackson har gett sina animatörer och dockskapare och personer i apdräkter.

För övrigt följer filmen slaviskt den ursprungliga versionen, speciellt det gamla New York har ett par minnesvärda scenerier, allt dataanimerat naturligtvis. Det är alltså en klart sevärd version som Jackson har gjort, men jag måste erkänna, jag ställer mig fortfarande frågan; varför?

Betyg: 6 (välgjord, men på tok för lång, skådespelarna kan mycket bättre än så här)

Grindhouse 2007

Handling: Två filmer, den ena, Planet Terror, handlar om en liten stad i Texas som blir attackerad av vilda, galna, viruszombies. Den andra, Death Proof, handlar om en seriemördare, Mike, som dödar tjejer med sin bil.

I Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos världar är män män, kvinnor är kvinnor, och blödande, spyende, mördande zombies är blödande, spyende, mördande zombies. Inget snack, den första filmen, Planet Terror är ÄCKLIG, men med en "twist". Rodriguez lyckas med att rimligen hålla kvar glimten i ögat, även om han i princip går över gränsen ett par gånger. Alla som gillar traditionella zombiefilmer, borde gilla den här, det finns ingen speciell handling, och alla, och jag menar ALLA, clichéer är på plats. Det är bara att köra igång filmrullarna. Passa också på att njuta av de påhittade trailerfilmerna mellan huvudfilmerna. Ett måste för alla fans av all sorts b-film och skräpfilm.

Hela filmen stinker skitig, rökig, 70-tals porrbiolokal, man nästan känner gamla cigarettfimpar i sätet när man ser den. Det syns att både Rodriguez och Tarantino är fullkomligt galna filmtöntar av bästa- och värsta slaget. De är som två unga smågrabbar som fått vara ensamma i lägenheten när föräldrarna stuckit iväg, de kan skita ner lägenheten och vara fula i mun så mycket de bara orkar. Tro mig, de orkar en hel del. Det enda jag saknar är det där riktigt beniga, knäckande ljudet från en zombie som blir skjuten i huvudet, men det får väl Lucio Fulci vara ensam om (Zombie 2, Zombie Flesheaters).

Del två: Snälla Quentin GE DIG, allting handlar inte bara om häftiga kommentarer och snackicka människor som säger "coola" saker, det gäller att få in någonting vettigt också. Killen har ett gediget filmintresse, men han ger sig inte, det måste "häftigas till", någonting måste hela tiden bli ett talesätt. Någonting måste hela tiden låta coolt annars är det inte värt att visa. ...och plötsligt.. jag vet inte hur det hände, men inga kommentarer från skådespelarna låter längre trovärdiga, utan nu låter det mer som om de rabblar sina repliker ut minnet, det ska bara ut, skitsamma hur. Men jag skulle kunna använda Quentins eget språk och bara skrika ut, med ett grovkalibrigt vapen i handen, munnen nära ögat på den jag säger det till: "GET TO THE FUCKING POINT, YOU MOTHERFUCKING MOTHERFUCKER!!!!!!!!!!"

Ok... (andas ut)... ett gäng hormonstinna tjejer snackar bara om killar, hur de ska tas, hur de ska sättas på, varför, och varför inte. men plötsligt, citeras det poeter! Det citeras Robert Frost, Stopping by Woods on a Snowy Evening, och man tänker, herregud, har Quentin blivit intellektuell? Nej då, ingen risk, det är också ett citat från Don Siegels "Telefon", med Charles Bronson, som rysk agent på uppdrag att förhindra ett antal "gömda" ryska agenter som väcks upp med just denna fras från Robert Frosts poem, och som följd spränger sig själva och diverse militära mål. Seriöst.. Quentin, så här låter inte folk, inte "vanligt folk". Med vanligt folk i denna synvinkel, syftas på dem som Quentin vill få oss att tro, hamnar i situationer som den här. Ja ja, jag vet att allt det här är "på skoj", men verkligen, någon form av verklighetskontroll, eller förankring, måste man ha? Annars kan han väl bara dataanimera och lägga dit all form av helylle idiot bimbo stämpel på allting?

Ok, Quentin är dum i huvudet, och han både tjänar pengar och får priser för det, för han vet hur han ska exploatera det. Han vet att om han filmar tillräckligt unga, häftiga, snygga brudar, och tillräckligt hårda, ärrade, våldsamma cowboys, då har han sitt säkrat under långa tider. Men jag är förvånad att folk inte tröttnar. Så, mitt i all denna sörja av clichéer, vad kan Kurt Russel med all sin charm göra? En hel del tydligen, inledningsvis. Det känns som om filmen kommer in i en mer lagom växel när Russel dyker upp, visst, han kör sina standardkommentarer, men på något sätt, när en kille som kan spela Elvisimitatör övertygande säger dem, tycks de plötsligt funka i just Quentins låtsasvärld. Sen gör helt plöstligt Quentin något som nästan bara han kan göra, mitt i detta hav av bajs sticker han upp handen, och säger "KOLLA!", och visar en riktigt häftigt och snygg bilkraschscen från ett par olika synvinklar, och det funkar, konstigt det än må vara, det gör det.

Men... det går över, sen snöar vi in på 70-tals filmkunskap, ett par 20-åriga tjejer blir helgalna över att köra en 1970 Dodge Challenger, bilen som Barry Newman körde i en av 70-talets häftigaste bilfilmer, Vanishing Point. Sen blir det biljakt, sen är det slut. Punkt.

Betyg: 6. Killen kan göra film, inget snack om saken, men han verkar trött, och gammal... och trött.

24 Day 6

Handling: USA hotas av ett antal terroristsprängningar och snart står det klart att landet står inför ett nytt oanat hot i form av ett antal kärnvapenbomber.

Tja, vad ska jag säga, Jack Bauer fortsätter att vara en enmansarmé och om sanningen ska fram är där inget fel alls på den punkten. Tyvärr har serien under senare tid berövats ett par riktigt bra roller, det verkar som om en viktig del av 24 är att döda ett par av sina "husgudar" under varje säsong, det är i princip enbart Jack Bauer som överlevt dem alla. Man fyller på med nya såklart, och i vissa fall är castingen utmärkt, i andra fall... njae...

Till exempel, det första som slog mig när jag såg säsong 6 i förhållande till någon av de tidigare, var att allting var ännu mer sminkat, ännu yngre, det kändes alltså värre än när Jack Bauers dotter jobbade på CTU! Vilket är en bedrift! Nadja och Milo (två nya äss som kommit in) passar inte alls in. Milo är helt enkelt för ung, Nadja är för... hmm... sminkad? De inger ingen trovärdighet, det kanske inte känns lika illa ett par avsnitt in, men det är för att tempot som vanligt i 24 ökar exponentiellt och man inte hinner tänka efter så mycket. När det gäller agenter i fält, har de lyckats utmärkt, precis som Curtis tidigare, är Doyle (nye fältagenten), perfekt syrlig, träig, tuff och tjockskallig, utmärkt val. Ett litet tillägg, Chloe är lite mer sminkad än vanligt, men det faller ganska rätt in i det lite mer än vanligt stylade 24 som säsong 6 representerar.

Handlingen i övrigt är ungefär som vanligt i 24, grupp hotar USA, ledare för grupp visar sig ta order, från någon som visar sig ta order, från någon som visar sig ta order, osv, osv. Presidenten tvingas ta svåra politiska beslut, medan han måste, med ögon i nacken, ständigt hålla reda på sitt eget folk så att de inte gör en "Julius Caesar" med honom. Funkar det? Jodå, men knappt, det blir svårare och svårare att hålla igång sådana här serier efter ett antal säsonger. Vi har sett allting förr, nu ser vi det för att det får tiden att gå. Men visst, cliffhangern lever än i 24, däremot tror jag att det räcker nu, dags att hitta på någonting annat. Det man kan göra är att lyfta på hatten för den serie som gav Keifer Sutherland tillbaka hans filmkarriär och gav en del andra chansen att sätta igång sina.

Betyg (1-10): 6 (klart att 24 förtjänar ett betyg över 5 :) )

Transformers - 2007

Handling: Autobots och Decepticons (två olika slags levande robotar från en avlägsen planet) slåss mot varandra på jorden, med mänsklighetens fortsatta tillvaro som insats.

Ok.. jag såg denna film, mest undrar jag nu efteråt varför. Michael Bay borde ha varit varningssignal nog, men nej, det var det tydligen inte.

Herregud, filmen var ungefär 2 timmar och 20 minuter lång, vem får för sig att göra en film som till över 60% är dataanimerad baserad på ett par gamla konservburkar som kan förvandla sig till bilar(!) som är så lång? Frågan är retorisk, svaret är Michael Bay, vem annars? Vem annars än killen som gett oss filmer som The Rock, Armageddon, Bad Boys II (nej, inte fängelsefilmen med Sean Penn) och Pearl Harbor (nej, inte den bra versionen, som för övrigt var svartvit och hade ett annat namn, Härifrån till Evigheten - From Here to Eternity).

Bara för att vara tydlig, jag gillar actionfilm, vissa är hur bra som helst, t ex Aliens, The Predator, Die Hard, osv, osv.. men.. inte denna.

En fråga, om man har möjlighet, och främst resurser, att kunna lägga större delen av sin film som dataanimation, var får man idéen ifrån att göra ALLA actionklipp "realistiska" genom att SKAKA KAMERAN? Alltså, Bay ser till så att allting skakas, för ytterligare "realism" (för det måste vi ju alla erkänna, att vi saknar realism när robotar från yttre rymden kommer till jorden och förvandlar sig till bilar). Därmed får man nästan huvudvärk av att titta på de flesta actionscener, eftersom kameran S - K - - A - A - A - K - A - A - A - A - R.
Bespara mig, Michael, men det gör inte Michael, han bara kör vidare, i två timmar och tjugo minuter.

Finns här någonting vi inte sett då? Låt mig räkna upp ett par saker:

1. "Intelligenta" robotar - Check
2. Varelser från yttre rymden som är vänliga / ovänliga mot oss - Check
3. Ung pojke / flicka som tar upp kampen mot det onda med hjälp av "intelligenta" robotar - Check
4. Mer dataanimation än i ett dator / tvspel - Check
5. Totalt obefintlig story - Check
6. Michael Bays ego - Check

Nej, ingenting vi inte har sett, tyvärr.

Ja, jag är lite bitter och lite elak, och det är egentligen ingen större poäng att göra personliga påhopp på Micke, men, på något sätt känner jag mig lurad, för jag vägrar erkänna att man inte kan göra bra fantasy actionfilm på detta tema.

Betyg (1-10) : 3, enbart så "högt" för att delar av filmen åtminstone var välgjorda.

Ok... film alltså

Jaha.. då skriver man sin första blogg. Tanken är att denna ska handla om film, och enbart om film. Så jag kommer att posta allt jag kan (och orkar) om filmer jag har sett och filmer jag för närvarande tänker på. Om någon (lyssnar) läser, är det bara extra roligt.

Jag vet, det är mycket Hollywoodfilm i mina "recensioner", men ska sanningen fram, tittar jag helst på Hollywoodfilm just nu, då det är lätt och underhållande (när det är bra) och kräver inte så mycket av mig som tittare. Jag har tillräckligt fullt upp i "verkliga livet" för att orka titta på filmer som Angelopolous Biodlaren, eller Michalkovs Brända av solen. Jag kan enkelt bli väldigt deprimerad av sådana filmer, på ett positivt sätt (hur vettigt det nu låter), men det tar kraft, energi. En Hollywoodfilm tar sällan mycket kraft och energi, det är bara att titta. Jaja, det är en generalisering, en hel del filmer från Hollywood har klar substans och också ett djup att röra och ta tag, men... de flest har det inte, inte alls.

Kan också tillägga att jag undviker ganska konsekvent att berätta för mycket om handlingen, gärna inte alls om jag kan undvika det.

/Ford